100 år av feministisk glömska – osynliggjorda gruppen var störst under striden om rösträtt

I år är det 100 år sedan kvinnliga medborgare i Sverige kunde gå till valurnorna och rösta i ett riksdagsval. Men hur många minns idag namnet på den största organisationen med flest medlemmar som efter rösträtten vunnits och implementerats arbetade för kvinnors medborgarskap, jämlikhet och utjämnande av klassklyftor? Hur många känner till denna del av rörelsen som organiserade och utbildade kvinnor, arbetade med petitioner och lobbyverksamhet, som skapade praktiker för sociala förändringar såsom tidningsutgivning, studiecirklar och sommarskolor, behandlingshem och annat?

Jag frågar inte efter Fogelstadkretsen, dess tidning Tidevarvet eller utbildningarna som gavs på Elisabeth Tamms stora lantegendom Fogelstad i Julita. Inte heller frågar jag efter namnkunniga pionjärer som Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Elin Wägner, Kerstin Hesselgren eller många av de andra som var associerade med eller ingick i Fogelstadkretsen. Om dem har det ju skapats konst och skrivits doktorsavhandlingar, biografier och populärvetenskapliga böcker. Och sedan ett par år är det möjligt att investera i en eller flera tegelstenar för att i den feministiska rörelsens ägo behålla huset där Medborgarskolan Fogelstad en gång drevs.