I år är det 100 år sedan kvinnliga medborgare i Sverige kunde gå till valurnorna och rösta i ett riksdagsval. Men hur många minns idag namnet på den största organisationen med flest medlemmar som efter rösträtten vunnits och implementerats arbetade för kvinnors medborgarskap, jämlikhet och utjämnande av klassklyftor? Hur många känner till denna del av rörelsen som organiserade och utbildade kvinnor, arbetade med petitioner och lobbyverksamhet, som skapade praktiker för sociala förändringar såsom tidningsutgivning, studiecirklar och sommarskolor, behandlingshem och annat?
Jag frågar inte efter Fogelstadkretsen, dess tidning Tidevarvet eller utbildningarna som gavs på Elisabeth Tamms stora lantegendom Fogelstad i Julita. Inte heller frågar jag efter namnkunniga pionjärer som Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Elin Wägner, Kerstin Hesselgren eller många av de andra som var associerade med eller ingick i Fogelstadkretsen. Om dem har det ju skapats konst och skrivits doktorsavhandlingar, biografier och populärvetenskapliga böcker. Och sedan ett par år är det möjligt att investera i en eller flera tegelstenar för att i den feministiska rörelsens ägo behålla huset där Medborgarskolan Fogelstad en gång drevs.
Nej. Jag frågar efter namnet på den organisation som var näst störst i arbetet för kvinnors rösträtt, och blev den största kvinnosaksorganisationen efter att rätten vunnits. Ytterligare ledtrådar: Svaret är inte paraplyorganisationen LKPR: Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (där Fogelstadkretsen var en liten del). Inte heller det organisatoriska snillet Elsa Laula Renberg som startade Lapska centralförbundet och som kallade till det första svensk-norska samiska landsmötet i Trondheim 1917.
Svårt? Ja, hur vi idag minns det förflutna handlar om det minnesarbete som startar efter att faktiska händelser utspelats. Vissa delar av feministisk kamp i det förflutna har passat bättre att damma av och minnas än andra. Till viss del beror det på att feministiska historiker på 1970-talet och därefter stod nära sin egen samtids feministiska rörelse – den som växte fram under det senaste halvseklet – och då sökte svar på frågor som var relevanta för deras tid och som kunde öppna deras samtids dörrar till möjliga framtida scenarier.
Fogelstadkretsen utvecklades i radikal riktning. De förenade liberal individualism med kollektiva förändringar när de under 1930-talet skapade Svenska Kvinnors Vänsterförbund. Den utvecklingen har passat bättre in som ett lämpligt förflutet för det senaste halvseklets svenska feminism än att minnas den organisation jag vill lyfta här och som trots sin på 1920-talet stora del i den sociala rörelsen för kvinnors medborgarskap och fortsatta bildning inte ingår i den kanoniserade berättelsen om feministisk historia i Sverige.
Kanske är ni på spåret nu? Här kommer ytterligare en ledtråd: Idag finns en föreställning om att den slöjbärande muslimska kvinnan är ett offer för en patriarkal religion och tradition. Att vara religiös tycks numera vara lika med att sakna feministisk vilja och analys. Att vara sekulär däremot kopplas till framväxten av modern feministisk politik.
Den feministiska historiken Joan Scott menar att det är ett feltänk att utgå ifrån att religion och sekularism är två motpoler när de i själva verket är beroende av varandra. Den ena kan inte tänkas utan den andra. En sak till – med den sekulära moderniteten ersattes tidigare feodala och gudomligt sanktionerade hierarkiska system med vetenskapliga discipliners skillnadskapande. Kön, klass, ras, sexualitet, funktionalitet och kriminalitet (med flera kategoriseringar) biologiserades och placerades i hierarkiska system, nu sanktionerade av vetenskapare. Trots idogt sekulariserande har ur feministiska perspektiv inte det sekulära, moderna samhället lyckats komma till rätta med dessa åldriga könade skillnader.
Att hävda att utövare av religion per definition är mindre politiska än sekulära är en myt, menar Joan Scott. Det är en stark myt som möjligen gjort det svårt att besvara min inledande fråga. Myten har nämligen länge låtit den kanoniserade berättelsen om feministisk rörelsehistoria i Sverige exkludera den på kristen värdegrund vilande Nykterhetsorganisationen Vita Bandet. Detta trots denna organisations betydelse både som den till medlemsantalet näst största organisationen för kvinnors rösträtt innan denna vanns och den till antalet största organisationen som organiserade, utbildade kvinnor och drev politik efter att rösträtten vunnits.
Att Vita Bandets betydelse har skuggats i berättelsen om den svenska feministiska framväxtens kan bero på att religiositet av feminismens historiker länge setts som en inre angelägenhet, en privatsak som stått i motsats till politiskt arbete i offentligheten. I vår egen samtid speglas en sådan uppdelning i att få majoritetssvenska feminister tar aktiv ställning och engagerar sig mot den rasism och förfördelning som nu riktas mot slöjbärande muslimska kvinnor. Deras kamp skulle kunna analyseras och diskuteras som en feministisk politik för fler och med eller utan slöjor kunde vi skapa allianser i fler gemensamma frågor.
