Andres Lokko: Way Out West – den obligatoriska mässan för popmusik

Härom dagen ringde en journalist från ett morgonprogram och undrade om jag kunde tänka mig att komma och prata om festivaletikett. Alltså, hur man bör bete sig på Way Out West. Och, kanske, framför allt vad man ska ha på sig. Och varför.

Den här helgens festival i Slottsskogen i Göteborg är ju landets enda. Jo, jag vet, det finns andra – men det vore både larvigt och djupt okunnigt att ens nämna dem i samma andetag; Way Out Wests ambitionsnivå i kombination med ekonomiska muskler har sedan länge gett dem monopol på att kunna skapa det närmaste Sverige kommer ett Coachella eller till och med ett eget Glastonbury, om än i bekväm stadsmiljö.

Med undantag för några traditionsenligt ögonbrynshöjande och alltmer populistiska affischnamn erbjuder alltid Way Out West en utmärkt provkarta på det senaste årets mest kritikeromhuldade internationella debutanter och finkulturella konstnärer. I år tillhör Beth Gibbons, Ganavya, Geordie Greep och The Dare några av de mest uppenbara exemplen. 

De är just sådana artister som jag verkligen har sett fram emot att få uppleva på en vacker teater eller passande klubb i huvudstaden. Jag har under det gångna året noterat att de alla har varit på europaturnéer, men Stockholm ingår ju alltmer sällan i dessa. Jag har insett att jag bara har två alternativ; resa till något annat land eller vänta tills de kommer till Way Out West – istället för till Stockholm. För det gör de ju. Nästan undantagslöst.

När jag fick frågan om festivaletikett var allt detta det första jag funderade på, likt en skog som ställer sig i vägen för att kunna se de enskilda träden. Vilka loafers man bör välja kändes ganska sekundärt. 

Men det väcker också den lite skrämmande tanken att Way Out Wests eklektiska bredd kanske börjar spela ut sin roll? Skulle en sådan festival ens gå att genomföra utan de allra största namnen? 

När jag var liten brukade min pappa ta med hela familjen Lokko till den årliga båtmässan i Älvsjö. Jag har fortfarande aldrig förstått riktigt varför. Ingen av oss, allra minst min pappa, var det minsta intresserad av båtar. Eller segling, knappt ens av bad. Men där var vi. I timmar strosade vi runt i mässhall efter mässhall och stirrade uttryckslöst på utombordsmotorer och skrov. 

Men för den genuint båtintresserade verkade precis allt man kunde önska sig finnas. Kanske är det med den blicken man också bör försöka betrakta Sveriges enda och kanske – en sorglig tanke – sista stora musikfestival? 

Existerar ens den supereklektiska person som vill se både Ganavya och Kite? Cymande och Charli XCX? Eller är det en fråga om punktmarkeringar? 

Jag vill ju personligen verkligen inte uppleva Beth Gibbons lågmält sköra ballader om åldrande, inklämd mellan Queens of the Stone Age och Molly Sandén. Helst vill jag redan ha sett Gibbons på Södra Teatern! Vad ska vi annars med en huvudstad till?

Så jag stannar i stan och besöker den fingertoppskänsligt nischade Hosoi-festivalen för ambient- och jazzfunkentusiaster i Slakthusområdet istället. 

Både för att den är ett alldeles lysande modernt alternativ men också som en mild protest mot Way Out Wests ohotade monopol som obligatorisk mässa för popmusik. 

För övrigt ... vill jag gärna rekommendera Jim Legxacy album ”Black British Music”, sommarens bästa popalbum. Dessutom av en artist jag hoppas få se på en stockholmsscen innan nästa års Way Out West.