Anders Wallén: Vit, tjock... och fri från skuld

Jag har lätt för att känna skuld. Kanske för att jag många gånger som barn blev beskylld för sådant som andra gjort. När jag till exempel reste till Afrika första gången kände jag mig vit och tjock och skyldig i största allmänhet till fattigdomen, det sönderregnade vägnätet och sopbergen mitt i staden.

Jag kände mig skyldig för att jag upplevde att de som levde under påvra omständigheter verkade mycket gladare än jag. Att jag kände mig vit, tjock och opassande nedstämd kan naturligtvis bero på att jag är vit och lite rund och aningen modfälld men det var ta mig fan inte jag som koloniserade Afrika. Jag var inte med och förslavade en hel kontinent. Min relativa rikedom satt ändå som ett sår i bröstet.

Om det är min barndoms orättmätiga bestraffningar som spökar, om det bara är en allmänmänsklig reaktion, eller en kombination, låter jag vara osagt. Min känsla av skuld blossar upp i alla möjliga sammanhang. För en tid sedan ramlade min fru olyckligt när hon var ute och sprang, vilket gjorde att hon ådrog sig skrapsår på händer, knän och ena axeln och dessutom en stor bula på vänster kind. Inget läkarbesök behövdes dock vilket naturligtvis var jättebra på alla tänkbara sätt. Kinden har under resans gång skiftat i regnbågens färger.