Allt började med ett trasigt tangentbord. Eller, det var de små utfällbara fötterna undertill som var paj, och under några månader hade jag pallat upp tangentbordet med böcker. Men en morgon fick jag nog av hur böckerna ständigt gled iväg, så jag tog mig för att laga det, med lim, gem och små utklippta kartongbitar. När jag var klar insåg jag att jag inte hade haft så kul på jobbet sen ... ja, när?
Rummet omkring mig, som var en tidningsredaktion, sjönk undan. Jag satt och stirrade på mina händer och insåg att jag hade hamnat fel. Jag ville inte jobba på den där redaktionen. Jag ville faktiskt inte jobba på kontor över huvudtaget. Men en kombination av mitt eget vankelmod och omgivningens förväntningar hade tagit mig dit. Det hade varit självklart för alla att det var vid en dator mitt arbetsliv skulle utspela sig. Jag som alltid skrivit.
Jag såg mig omkring på mina kollegor, försjunkna i produktionen av morgondagens tidning. Vad kände de för sitt arbete framför skärmarna? Ville de också egentligen bara resa sig och gå?
Just där och då tog jag inte konsekvensen av min insikt. Jag återgick till mina arbetsuppgifter, och efter ett tag gick jag vidare till ytterligare ett kontorsjobb. Det var höj- och sänkbart skrivbord, dammiga pennmuggar med gem på botten och ”svara alla”-mejltrådar som var och förblev min verklighet. Och nu visste jag att jag innerst inne hatade det. Jag försökte kompensera min ledsna hjärna med hård fysisk träning, med naturupplevelser, inredningsprojekt, handarbete. Men jag blev allt olyckligare.
Enligt siffror från Trygghetsrådet valde 40 procent fler tjänstemän att skola om sig under årets fem första månader än under samma period 2020, rapporterade SR för en tid sedan. Det är människor som blivit uppsagda under pandemin och som säkert har sökt ett och annat jobb inom sin gamla bransch. Men något annat har också fått utrymme att gro: drömmen om en annan sorts arbetsdag. Det är uppenbarligen fler än jag som inte riktigt trivs på jobbet.
För en människa rymmer många möjligheter. Vi får lära oss att bygga våra varumärken, vässa våra cv:n, leva liv som går att pitcha på Linkedin. Men det är bullshit. Bara för att man är bra på nåt betyder inte det att man tycker om att göra det år efter år. Egentligen är det ju helt orimligt att man ska bestämma vad man ska göra varje dag fram till pensionen när man är i tjugoårsåldern.
Tyvärr tänkte inte på det när jag själv blev av med jobbet några månader in i pandemin. Att vara arbetslös fyllde mig med fasa. Jag blev otydlig för mig själv, identitetslös – vem var jag utan ett kontor att ha tråkigt på? Och inte minst: vad tänkte andra om mig om jag inte hade ett jobb som lät kul? Jag hoppade på första bästa tjänst jag blev erbjuden. På kontor. Vid en dator. Helvete också.
Det blev några månader av tröstlöst hemmajobbande, men till slut föll polletten ner. Tyvärr hann jag bli sjukskriven för utmattning innan den gjorde det, men jag sa tack och hej till mitt livs sista kontorsjobb i våras. Jag har fått vinka adjö till såväl månadslön som status, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte varit tufft. Men om några veckor ska jag börja på en hantverksutbildning, och händerna ska få jobba. Inte med tangentbord utan med verktyg.
Fatta vilken grej!
Möjligheten att utbilda sig igen, när man är förälder och nästan 40, är såklart ett privilegium. Alla har inte den möjligheten, men alla borde få göra det. Det måste vara okej att ändra sig, att inse att man valt fel, att förändras och vilja nytt. Även om det rör till såväl ens privatekonomi som ens personliga varumärke.
PS. Jag undrar fortfarande om någon enda människa egentligen gillar att jobba på kontor. Eller står ni alla bara ut i brist på alternativ? Jag vill gärna veta.
Plus: Årets bästa två månader augusti och september ligger framför oss. Krispigt väder och känslan av att allt är möjligt: here I come.
Minus: Utlandssemestrandet. Kan folk bara göra denna lilla uppoffring och stanna hemma så vi får ett slut på pandemin nån gång? Nähä, inte det.
