”Till syvende och sist är det inte riksdagens partier som ger SD inflytande utan väljarna”, skriver hon – samma ord som Jimmie Åkesson själv använde i ett anförande i riksdagen nyligen.
Hon redogör för SD:s utveckling från 76 300 röster i valet 2002, via inträdet i riksdagen 2010 och isoleringen genom Decemberöverenskommelsen 2014 fram till det läge vi har idag, med ett Sverige som står utan ny regering, eftersom ingen vill ge partiet inflytande.
”Slutsatsen – för den som verkligen vill stoppa SD från inflytande långsiktigt och inte bara posera med sitt motstånd för att vinna kortsiktiga, symbolpolitiska ryggdunkningar – blir således att utfrysning liksom ignorans av verklighetens problem enbart leder till att SD växer. Är det målet?”, frågar sig Teodorescu, för att avsluta med misstanken, ”för den konspiratoriskt lagde”, att ”man, medvetet eller ej, göder SD för att kunna mobilisera de egna i en uppdiktad kamp mellan gott och ont.”
Ja, det är en fascinerande text. Vilka är ”man”? Övriga partier? Vill de verkligen uppdikta en kamp mellan ont och gott? Är de godhetsknarkare? Och exakt vilka är ”verklighetens problem”, som ignoreras? Och viktigast av allt: vilken är Teodorescus egen lösning?
Om det säkraste sättet att stärka SD är att vägra ge dem inflytande – ska vi då dra slutsatsen att vi, genom att faktiskt ge dem inflytande, skulle minska deras makt? Det låter – jag vet inte vilket ord jag ska välja. Intressant?
Och är det likadant med alla andra partier, i så fall? Borde Moderaterna anstränga sig för att ge Socialdemokraterna så stort inflytande som möjligt, så att S-väljarna slutar rösta på dem?
Ska Ebba Busch Thor börja lobba för MP, som slug taktik för att sopa dem av banan? Ja, jag raljerar. Men det här återkommande budskapet att SD inte bör särbehandlas låter så motsägelsefullt i mina öron. Politiska partier med fundamentalt olika värderingar har aldrig kämpat för att ge varandra ökat inflytande. Det är lite det som är grejen med politiska skillnader. Varje parti strävar efter att ge sina egna målsättningar utrymme – inte de andra partiernas.
Eller är jag helt ute och cyklar, Teodorescu?
Dessutom är det mer än orättvist att baxa över ansvaret på väljarna i detta fall. Inget parti gillar SD, så den enda bevekelsegrunden för att ge dem inflytande skulle vara egen vinning; att genom SD-stöd öka sin egen makt. Inte att göra honnör för partiets väljare.
”Väljarna”-argumentet är således rent hyckleri. Bättre vore om de ledarskribenter och andra offentliga debattörer som diggar SD stod för det fullt ut. Vill ni prata om ”verklighetens problem”? Formulera dem. Vill ni ha en ministerpost för SD? Argumentera för det, då. Inte genom att leka att ni vill minska deras inflytande, utan genom att fullt ut stå för vad det är ni tycker att detta parti har rätt i.
Eftersom jag inte är konspiratoriskt lagd ska jag inte komma med några spekulationer i den frågan, men det är klart – Sverigedemokraterna själva är inte direkt otydliga i sina budskap om i vilken riktning vårt land ska ledas. Kanske är det därför det fortfarande sitter så långt inne, trots allt, det öppna och rakryggade stödet för dem. Nu måste jag sätta på mig en tröja till. Det blev plötsligt så kallt här inne.
För övrigt anser jag att vi borde införa en åsiktsfri dag i detta land. Bara en dag då vi inte får tycka något alls. Bara registrera verkligheten. Det skulle åtminstone förlänga mitt liv.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
