Så börjar julens stående klassiker ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” av Tage Danielsson och Per Åhlin, som varje år visas i SVT. Jag har av tradition och nostalgi suttit klistrad vid skärmen varje julaftonskväll så långt tillbaka jag kan minnas.
De senaste åren har jag dock reagerat på att sagan på sina håll inte längre tilltalar sin samtid. Att fattiga och hemlösa inte skulle vara en del av stadsbilden idag, till exempel, vittnar om att det Sverige Tage Danielsson levde i blir allt mer avlägset. Under flera årtionden har vi successivt frångått idén om en välfärdspolitik för alla medborgare.
Idag måste man vara blind för att missa tiggarna utanför det lokala snabbköpet eller missbrukarna som söker socialt umgänge i förorternas busskurer, tillika dagdrivarna som värmer sig inne på de lokala kaféerna utan att kunna köpa ens en slät kopp kaffe.
Och det är inte bara människor i missbruk eller de som lider av grav psykisk ohälsa som hamnar i hemlöshet och fattigdom längre.
Sveriges Stadsmissioner skriver i sin senaste rapport att den svenska bostadsmarknaden är ”en av de mest avreglerade i västvärlden” och privatiseringen av marknaden har gått så långt att ”det är svårt för många grupper att få tillträde till den”.
Det som tidigare var en rättighet är idag en lyxvara, med andra ord.
De senaste tio åren har dessutom en ny grupp hemlösa vuxit fram: äldre över 70 år som inte har den ekonomi som krävs för att etablera sig på bostadsmarknaden. Framför allt kvinnor i 70-årsåldern hamnar oftare i hemlöshet efter att de gått i pension.
I somras intervjuade jag Marika Markovits på Stockholms stadsmission för ett reportage om hemlösa kvinnor. Hon menar att den uppkomna situationen i huvudsak beror på bristen på billiga bostäder i Sverige.
De grupper som inte har råd att efterfråga lägenheterna som finns trycks ut alltmer och får allt svårare att själva lösa sin boendesituation.
Att det just är äldre kvinnor som i större utsträckning finner sig i den här situationen beror såklart på att många varit verksamma i låglöneyrken och därför oftare får en mycket låg pension. Går man igenom en skilsmässa i sen ålder och ena parten ställs utan bostad så har kvinnorna, generellt sett, svårt att få ett nytt kontrakt.
Det kan också vara så att man har flyttat närmare barnbarnen och valt att hyra i andra hand. När det kontraktet sägs upp är risken stor att hamna utanför systemet.
Eller så byter hyresvärden stammar i fastigheten och höjer därefter hyran avsevärt. Första åren kan gå bra genom hyresrabatter, men när toppnivån är nådd blir det ohållbart. Vill det sig då illa kan en gammal bil vara enda möjligheten till att få värme och sovplats.
Äldre har rätt till bostadsbidrag, men det finns ett tak för hur hög hyra du får ha och politikerna bryr sig inte i tillräcklig utsträckning om att skapa bostäder med hyror som alla har råd med.
Att allt fler väljer bostadsrätter och därför vill ha en politik som gynnar privat ägande gör inte saken bättre.
Det är ett stort misslyckande, för att uttrycka saken milt.
”Vem tänder ett ljus för den som vandrar i mörkret? Dansa kring granen, hopp fa-ra-la-la, glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på den som icke hava något hem.”
Det var vid insikten om att den ekonomiska orättvisan är strukturell som Karl-Bertil Jonsson fattade sitt beslut: ”Att ta från de rika och ge åt de fattiga.”
Den som inte är beredd att plundra bättre bemedlades skattkistor kan istället öppna ögonen för Sveriges Stadsmissioners kartläggning över nödvändiga insatser för att komma till bukt med vår tids strukturellt orsakade hemlöshet: statligt ansvarstagande, bostad först och ett långsiktigt byggande av ett hållbart samhälle.
