Den erfarenheten, eller brist på erfarenhet, tror jag att jag delar med flertalet politiker. Kanske är det därför vi har ett politiskt etablissemang som inte avskaffar hemlösheten och som tror det är viktigare med fler bostadsrätter till göteborgare som kan betala än med fler billiga hyresrätter till göteborgare som knappt har råd med någonting.
Förmodligen är det också denna brist på erfarenhet, utanför den egna trygga världen, som leder till att så många politiker tror att bara hyrorna tillåts stiga fritt så försvinner bostadsbristen.
Kanske hade också jag levt i den förvillelsen om jag inte haft vänner som för många år sedan tog mig med på min första nattliga vandring bland Göteborgs styvbarn. De som inte får rum i folkhemmet.
Jag minns det unga paret som bodde i var sin skrotbil under Älvsborgsbrons landfäste. Det var mitt i vintern, svinkallt och de försökte hålla värmen med värmeljus på instrumentbrädorna.
Jag minns den 70-årige mannen som levde år ut och år in med sin vuxne autistiske son i ett tält, gömd från omvärlden i en skogsdunge mitt i en stor trafikrondell.
Jag minns den gamla damen som tillbringade sina dagar på Göteborgs central. Hon litade inte på någon, men berättade för mig att hon varit med så länge att hon alltid vet var det finns en öppen portgång att sova i.
Jag minns mannen som berättade att lever en i tält är lösspringande hundar det största problemet. Därför hade han slagit upp sitt tält i ett buskage omgiven av Göteborgs tätaste biltrafik. Där fanns inte en tyst minut någon tid på dygnet, men det var hundfritt.
Jag minns kvinnan som bodde i en bil på en parkeringsplats utanför kommunhuset i Lerum. Så att ”kommungubbarna” skulle tvingas se henne. Hon var så rädd för ungdomar som kom förbi sent på kvällarna och sparkade på bilen. Det var bittert kallt och jag frågade henne: Hur står du ut?
Du förstår, svarade hon, man måste ha en hund. När det blir kallt kryper jag tätt intill min hund och värmer mig i hans päls.
Alla dessa göteborgare jag mött, göteborgare för vilka en säng bakom en dörr under ett tak var en lika fjärran dröm som en solsemester i Florida, göteborgare för vilka varje dag var en jakt på nästa natts sovplats.
Det är i första hand för deras skull vi behöver en ansvarstagande bostadspolitik som inte överlämnar boendet åt ”marknaden”. Men också för alla andra, de som inte lever på gatan, som har ett hem men för vilka hushållsekonomin är ett pussel där det ofta saknas bitar.
Självklart behöver vi också en social bostadspolitik med en stark allmännytta och tak för hur höga hyrorna får bli, så inte ”attraktiva stadsdelar” blir ”gated communities” för göteborgare med tjocka plånböcker.
Jag har så svårt att förstå tankeverksamheten bakom ropen på marknadshyror och ivern att omvandla fler hyresrätter till bostadsrätter.
Det borde ju räcka med kunskapen att den kortaste väntetiden för ett förstahandskontakt på en hyreslägenhet i Göteborg nu är 1 975 dagar på Boplats Göteborg. Eller i runda slängar fem år och fem månader för en lägenhet i Angered.
Hur tänker de som vill ha marknadshyror? Vilka erfarenheter har de?
Vi vet ju att marknadshyror driver upp hyrorna till smärtgränsen. Vi vet att bostäder inte är som bilar. Har vi inte råd med ens den billigaste bilen kan vi välja att i stället ta bussen eller gå. Men vi kan inte välja att inte bo. På en fri marknad får hyresvärdar ett övertag över kunderna som bilfabrikanter bara kan drömma om.
Vi vet ju att omvandling av hyresrätter till bostadsrätter förskjuter den genomsnittliga hyresnivån uppåt. Detta eftersom de nya hyresrätter som byggs alltid är dyrare än de gamla som omvandlats.
Vi vet ju att fria hyror stiger mest i attraktiva kvarter och stadsdelar och att detta ökar segregeringen. Det finns hur mycket internationell erfarenhet som helst av att marknadshyror leder till så kallad gentrifiering. Det vill säga att ju mer hyrorna stiger desto mer ökar den sociala sorteringen. Tjocka plånböcker flyttar med sina ägare mot städernas centrum, tunna plånböckers ägare återfinns allt längre och längre ut i städernas periferi.
Bostaden är en grundlagsfäst rättighet och ett kommunalt ansvar. Varför utgår inte den politiska majoriteten i Göteborg från det i stället för att bekymra sig om fastighetsägarnas vinstmarginaler?
Jag förstår det inte. Men jag förstår att skall vi inte tvingas dit vi inte vill så behöver vi en stark hyresgäströrelse som ställer sig i vägen.
