Yvonne Perkins: Vilka fantastiska människor träffar vi nästa år?

När jag städade min telefon hittade jag ett foto från slutet av 2018 som överlevt från ett annat minneskort. Jag sitter bland andra kvinnor på golvet i en bostadscontainer. Vi har alla varsin apelsinskiva i munnen. Med skalet kvar så att skivan ser ut som ett jätteflin. En av kvinnorna har ett fårat ansikte och flickan i tioårsåldern får knappt plats med apelsinskivan. Två av kvinnorna är läkare, en gynekolog och den andra allmänläkare. Tillsammans besökte vi en kvinna från Afghanistan i flyktinglägret Moria, som kommit till kliniken dagen innan, i ett eländigt tillstånd. En snabb insats från läkaren med en spruta i skinkan, var som ett trollspö. Från feberyra till att hon nu satt med oss, sina grannar och sin man och bjöd på apelsiner. Vi som satt där tillsammans skrattade alla på riktigt under apelsinflinen. 

En annan bild är från i år. Ett gäng ungdomar med armarna över varandras axlar med ansiktsmålningar från diverse skräckfilmer. Den skickligt målade clownen från ”It” med en stor förskärare i handen och ett illvilligt leende är min rara afghanska tolk. Det färggranna rummet är en liten skola i Aten, deras gemensamma andningshål i en osäker tillvaro där många fastnar i ett slags limbo.