Jag njuter av att pandemin är över, av att slippa att saker ställs in varenda vecka för att det eventuellt kliar skumt i någons hals, av att den senaste helgens nätter fylldes av dans, allsång och kramar med främlingar. Men jag vaknar med dålig eftersmak.
För medan vi är många som nu kan leva som vanligt finns det riskgrupper kvar, till exempel organtransplanterade, där vaccinet ofta inte biter. Och medan flera debattörer nu tar tillfället i akt att skriva att Sveriges coronastrategi visat sig vara ”rätt” fylls Facebook-trådar av personer med post-covid som vittnar om att sjukdomen drivit dem till depression och skilsmässor. Så vem var strategin rätt för?
När vi säger folkhälsa, definierar vi ”folket” som friska kontorister med fasta jobb, eller får det även plats personer som inte pratar svenska, personer med normbrytande funktionalitet, personer med osäkra anställningar?
Alla förtjänar att leva ett gott liv. Det var en bärande tanke bakom Sveriges banbrytande lagstiftning från 1994: Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). I veckans reportage berättar vi om 12-åriga Iskander Odesson, som skiljdes från sin mamma – på grund av sin funktionsnedsättning. Det är bara en av alla konsekvenser av att LSS har urholkats i många år. Vi får också veta att regeringen nu lovar att lägga två propositioner på riksdagens bord som ska syfta till att LSS följs bättre.
Denna positiva utveckling kommer till efter en hård och lång kamp som funktionsrättsrörelsen fört. Idag ser sig många med normbrytande funktionalitet tvungna att agera för sina egna rättigheter. Men poängen med LSS är att man ska kunna engagera sig politiskt i vilken fråga som helst, precis som att man ska kunna knulla, bo med sin familj, och krama främlingar. Man ska få leva ett liv helt enkelt, sitt liv.
Trevlig helg och trevlig läsning!