Men så uppmärksammades jag av en person om att min senaste krönika om rökförbudet på uteserveringar hade rönt lite uppmärksamhet av alltså flera personer på internet. Jag känner mig så bekräftad och glad av att bli läst och kommenterad. Dessutom blir jag behandlad av många som vore jag en riktig journalist med uppgift att analysera samhället genom en objektiv och moraliskt vägledande lins! Det är som att jag får satir tillbaka av er, vilket jag betraktar som en kosmisk gåva. 

Trots min personliga glädje har det nya året emellertid inletts i moll. Alliansen är död. Jag vet att en inte ska ropa hejdå förrän en kommit över Styx, i skrivande stund kan ju den gamla kvartetten komma att behöva styra riket tillsammans trots allt. Men Moderaterna och Kristdemokraterna har varit tydliga; bara för att sossarna högervridit sig själva ur led så kan inte Centern och Liberalerna gnida sig mot ett gammalt arbetarparti ostraffat. Allianströjor kastades i soptunnor och separationsbittra tweets publicerades; Alliansen som vi känner den finns inte längre.

Ett historiskt projekt går i graven. Jag kan inte låta bli att känna mig sentimental över detta. Alliansen kom till makten när jag började gymnasiet, en superfärsk ung vuxen redo att börja fatta sina egna beslut i livet. Alldeles lagom till att valfriheten blev en grej dessutom! Det var också i samma veva som jag själv blev politiskt aktiv i ett av de mer inavlade ungdomsförbunden med förhoppningen om att rädda Kurdistan. Sensmoralen av både mitt och Alliansens politiska uppvaknande är väl såhär i efterhand tyvärr att det inte är någon idé att engagera sig politiskt. Trump sålde ut kurderna till Erdogan och socialdemokratin såldes ut till högstbjudande liberaler som självklart nyttjar valfriheten var den än finns. Allt annat vore ju principlöst, även om det tar död på en långlivad relation. 

Men så många fina minnen och framförallt lärdomar vi tar med oss från Alliansens långa äktenskap. Tänk att utan Tobias Billström hade vi aldrig vetat att flyktingar inte alls gömmer sig hos trevliga blonda svenska damer utan att ”de allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda”. Utan Beatrice Ask hade vi aldrig tänkt på att en faktiskt kan bli justitieminister utan att kunna så särskilt mycket om juridik. Utan Maud Olofsson hade vi aldrig vetat exakt hur förbluffande dålig en affär kan bli. Och hur såld en kan bli till media, till och med av någon som bett hela svenska folket att öppna sina hjärtan. 

Men även de vackraste berättelser måste ta slut. Må Alliansen vila i frid och stolthet över de skenande klyftorna, de historiska avknoppningarna, de hysteriska utförsäkringarna och allt annat som hanns med. Ingen hade kunnat göra det som ni. Inte ens sossarna.

För övrigt undrar jag om traditionen inte en gång var att säga bestämt nej till partiledar- eller statsministerposter för att få dem. Nu är det plötsligt allas tur men ingenting händer. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.