Krönika. Agneta Stark.

2019-09-27 16:00
Puffetikett
Dagens ETC

Vikten av noggrant manglade lakan

Det goda hantverket, samspelet utan ord, som gav utrymme åt gemensamma tankar. Vi löste många problem i tvättstugan.

Jag manglar lakan. Slätar ut långsideskanterna med ett stadigt nypgrepp, viker det fuktiga lakanet i tre lika delar. Jag klämmer fast ena änden i lakansträckaren, nästan ett museiföremål av metall och trä, som är fastskruvad i tvättstugeväggen. Jag jämkar vikningen i den fria lakansänden så att den stämmer. Sedan drar jag, segt och lugnt. Lossar lakanet och matar in det i mangeln. Valsen börjar rulla.

Och där minns både tanken och kroppen plötsligt. Hela mitt liv kan skildras i att dra lakan.

Träväggarna på torkvinden hos mormor luktade vanilj. Som helt liten hade jag en enda uppgift där: att hålla mig långt borta från den stora stenmangeln. Det var inte svårt för den dundrade och smällde hotfullt.

De fuktiga dukarna och lakanen rullades upp på tunga mangelstockar av trä. Sedan matades stockarna in mellan de väldiga stenskivorna, motorn startades och mangeln dånade fram och tillbaka. Mormor höll ett öga på mangeln och ett på mig.

Efteråt fick jag hjälpa till att krusa örngottsband. Det kunde göras med smörkniv, men det var roligare med örngottsbandskrusaren. Den hette också krustång, hade två veckade rullar som kneps om banden, och sedan vred man en vingmutter runt så att banden kom ut fint krusiga. Varför örngottsband borde vara lockiga visste jag inte.

När jag blev längre och tyngre fick jag vara med och dra lakanen. Hur många gånger man borde dra växlade med vem som höll i andra änden, men det var alltid ett udda antal. En fnissig syssla, med tillfällen till skämt som att ta ett litet steg framåt i dragögonblicket så att den andra nästan ramlade baklänges. Eller att göra grimaser; till och med mormor gjorde roliga miner när vi drog lakan.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

En viktig lärdom från mangling är vikten av att vara noggrann från början. Trevikningen ska vara exakt i bägge ändar, annars bildas hårda veck på mitten. I den moderna mangeln måste lakanet matas in i mangeln vinkelrätt, annars blir det snett på slutet, i värsta fall så att lakanskanterna går sönder.

Att dra lakan med min älskade var under alla år en sensuell, närmast erotiskt laddad, glädje. Balans och jämvikt, att se varandra i ögonen och läsa avsikt på en lakanslängds avstånd. Och det goda hantverket, samspelet utan ord, som gav utrymme åt gemensamma tankar. Vi löste många problem i tvättstugan.

Krusade örngottsband försvann med själva örngottsbanden. Mormors krustång blev borta nångång för länge sedan. Men generationskunskaper överförs i alla tider. Att knåda en deg, byta bildäck, rensa svamp, lossa en rostig skruv och stryka en skjorta på bästa sätt. Den mycket unga kan visa rätt handgrepp för ett datorspel, medan en 79-årings säkra trixande med en vanlig jojo, helst en svart Kalmartrissa, imponerar på en förskoleklass. Att ro, spänta stickor och sätta ner pickupen på en grammofonskiva sitter för livet när man väl har lärt sig. Det är fråga om en rikedom av vardagskunskaper, bortanför alla yrkeskrav.

När morfar och sexåringen tätt ihop löser Lego-instruktionens gåtor gör de ett gemensamt språk för vad klossar med olika form och storlek ska kallas. När vi sitter runt bordet med det lövsågade pusslet ”Höstlandskap vid insjö” måste vi finna ord för att beskriva den sökta pusselbiten (”en fyratassars bit med litet huvud, blå med ett molnhörn”).

Den praktiska förtroligheten har gett utrymme åt ömtåliga samtal som inte kunnat föras någon annanstans. Varför skildes mormor från sin man på 1920-talet? Nu vet jag att på den tiden i hela landet ägde bara omkring 1 500 skilsmässor rum varje år, och de var sociala katastrofer. Hon svarade aldrig klart, trots att vi hängde och vek tvätt i timmar. Varför var tant Elsa så arg? Det fick jag veta, mot tystnadslöfte. Och sen förstod jag arga Elsa.

Och jag förstod mormor. När hon var gammal och mycket förvirrad tyckte hon att hennes fingrar såg ut som sniglar. Jag kunde berätta att hennes händer lärt mig att böja plättbakelser, slå knut på tråd, hartsa saftflaskor och att stoppa strumpor med stoppsvamp. Hon blev intresserad, och imponerad av sig själv.

–Tänk, det hade jag glömt att jag kunde, sa hon med glad röst.

När jag i morse knöt skorna använde jag som alltid mormors speciella dubbelknut, den som sitter som berget men är så lätt att dra upp.

Nu drar jag lakan ensam. Den goda lukten är densamma sedan tidigaste barnaår, liksom njutningen att somna på väl manglade lakan. Måtten för att vika ett lakan på tre sitter i händerna. Men det går inte att tala med lakansträckaren. Mangeln stannar. Jag hänger det släta lakanet till tork.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Agneta Stark
Agneta Stark 

Docent i företagsekonomi, har arbetat som gästprofessor vid Linköpings universitet och rektor vid Högskolan i Dalarna. Var även bland annat en av initiativtagarna till nätverket Stödstrumporna.