Sen tas ljudbilden över av bilarna, som dundrar iväg mot stan. Sen brummar det på till strax efter åtta, då har dom bilburna barnen lämnats på skolan här bredvid. Mammsen och pappsen har börjat sitt timslånga, frivilliga köande i bilkön mellan Ekerö Centrum och Brommaplan.
Men då rör det inte mej längre, äntligen lugnar det ner sej härute.
Jag sa att dom sitter där frivilligt och dom skulle säkert bli jävligt förbannade om dom läste det här, men det är sant. Man måste inte.
Man kan ta en båt in till centrala Stockholm, och då kan man fika på båten.
Men den kör halvtom, det är bara pensionärer och turister nästan som åker den.
Kanske man tänker att det går snabbare med bil, trots köerna. Om man kör lite smart. Och nu får man ju använda bussfilen hur mycket som helst, eftersom bilisterna måste kompenseras för störningarna som uppstår när Förbifart Stockholm byggs.
Så dom som förut åkte buss, som gick så mycket snabbare än bilkön, får nu snällt köa med alla andra i solidarisk anda.
Bara man kör lite smart, som sagt, och gör lite omkörningar och sneddar över Ålsten så kommer man nog fram innan båtjäveln.
Folk mår inget bra.
Folk sover för lite och jobbar för mycket. Till och med dom som inte har jobb jobbar för mycket.
Jag, till exempel.
Twenty Four Seven won’t take you to heaven.
Det är en slags mardröm detta med dygnet runt-öppet.
Det är bara akutmottagningar som ska vara öppna dygnet runt, tycker jag.
Det fanns nåt så lockande med detta med nattöppna butiker. Och krogar.
Jag minns när jag var ung och var ute och drällde i Köpenhamn. Där fanns krogar som var öppna hela natten. Så man kunde ta en bira klockan 5 på morronen. Fantastiskt.
Och danskarna häcklade oss stela svenskar, Ni svensker här bäre förbud og reler! Ni er så square!
Förbindelsen mellan våra nattjag och det vi uppfattar som oss själva håller på att brytas.
Vi minns inte längre drömmarna vi drömmer på natten.
Vi tror vi är den där killen som vaknar, som sätter sej och slår på datorn för att delta i zoommöte och dricka massa kaffe, vi ser oss själva speglas i laptopskärmen och vi tror att det där är vi.
Jag har läst att förr, innan det fanns kyrkklockor som började markera tiden, så var det vanligt att folk mitt i natten hade en vakenperiod som var mer kravlös än på dagen.
Man hade gått och lagt sej när solen gick ned, och under vinterhalvåret var ju det rätt tidigt här i Nordeuropa, så folk hade liksom två sovperioder under dom mörka timmarna.
Den mörka vakentiden kunde ägnas åt en massa planlöst prat, gemensam drömtydning och knulleri.
Allt i nåt slags lugnt mörkt tempo.
Det låter så lockande, tycker jag.
Disciplineringen till våra grunda, vakna nutidsjag började med kyrkklockorna och så kom glödlampan och man kunde inte längre skylla på att det blev mörkt om man inte ville jobba.
Varje minut av dygnets timmar kunde nu göras om till pengar.
Och vi jublade när våra diffusa nattjag jagades på flykten.
Det spontana, lekfulla har blivit för läskigt för oss. När barnbarnen tittar på Pokémon i mobilen vet vi i alla fall var vi har dom.
Det är bara riktigt små barn som sjunger när dom leker nuförtiden.
Dom större barnen har redan förstått att man sjunger bara om man kan.
Vi sjunger bara om vi får betalt eller ha en chans att bli idoler.
Evert Taube skrev nån gång på 30-talet att han inte längre kunde höra arbetssånger på fartygen och i hamnarna. Redan då hade det fysiskt påtagliga ersatts av radiovågor och Sickan Carlsson.
Allt liv har en rytm av aktivitet och inaktivitet. När ett samhälle förlorar det blir nattens spöken helt osynliga, men dom försvinner inte. Vi får ett undermedvetet själsliv som ligger och spökar långt därinne medan vi förströr oss på Netflix och Twitter.
En dag, eller kanske natt, kommer det ut och tar oss!
