För att behålla harmonin i relationer har jag sedan länge fått rådet att inte prata religion och politik. Det sägs skapa konflikter och bör undvikas så långt det går – speciellt om det är en relation som inte tål utmaningar. Jag tänker att fler måste ha fått samma råd; att inte prata politik. För samtidigt som vi inte ska göra det, så hör jag hur folk förvånas över sina närståendes värderingar, den riktning som samhället är på väg mot och över det senaste valresultatet i USA.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
De plattformer som i dag får vara politiska, är politiska föreningar och kommentarsfält. Där erbjuds två förutbestämda alternativ – ryggdunk eller strid. I en strid försöker samtliga parter övertyga varandra att de själva har rätt på alla fronter och att den som inte håller med har fel. Man skyller allt det negativa på en utnämnd syndabock. I en ryggdunkskultur diskuterar man egentligen inte frågor, utan konstaterar saker och får medhåll. I båda alternativen dumförklarar man helst också motparten.
Den som inte vill delta på de ovannämnda premisserna får inte möjlighet att prata, blir inte hörd och ger kanske upp. Sedan jag lämnade partipolitiken, så har jag insett att vi behöver adressera hur och var vi diskuterar politiska frågor. I dag upplever jag att de alternativ som finns inte främjar demokratin eller utvecklingen. Jag ser hur vi allt mer närmar oss den amerikanska kulturen inom politiken, där både politiker och medborgare hellre ägnar sig åt pajkastning och demonisering än att faktiskt presentera lösningar och utbyta idéer.
Jag anser att vi som samhälle inte har råd att undvika att prata politik längre. Vi kan inte heller diskutera på det sätt som vi gör i dag. Vi behöver fler öppna forum med en ny kultur för hur man diskuterar. En arena där syftet är att öka vår gemensamma förståelse för vår historia, vår samtid och de hinder som vi står inför. Forum, där man släpper stridsyxan och i stället vågar utmanar sina egna övertygelser för att skapa ett bättre samhälle. Jag är så otroligt utled på jakten på en syndabock och en frälsare. Jag vill i stället skifta fokus till en lösningsorienterad dialog, där det tillåts att man ifrågasätter. Ryggdunkskulturen tar oss heller inte framåt – om något så hämmar den oss från att arbeta med frågorna.
Jag tror att med ryggdunk och strid som alternativ så har många valt tystnad. Men de som får känna på konsekvensen av vår tystnad och vår bekvämlighet är i slutändan de som lever i utsatthet. De papperslösa, EU-migranter, ensamstående, barn, äldre, arbetslösa, personer med funktionsskillnad – alla som tillhör de diskriminerade grupperna.
Det är ett privilegium att slippa prata politik. Du som väljer att inte prata politik gör det på någons bekostnad. Vill du se ett bättre samhälle så är det dags att du börjar våga prata.
