Trots all skit runtom i världen trodde folk då på en förändring och kämpade för en bättre värld – och det märktes i vardagen. Nu är vi livrädda för förändring. Varje vindpust tror vi kan fälla ekonomin och skicka oss tillbaka till medeltiden. Inte ens när arbetslösheten ökar och klimathotet tornar upp sig vågar vi byta strategi.

Under efterkrigstiden präglades Sverige – och västvärlden – av optimism. Vi byggde ut välfärden, höjde lönerna, ökade jämställdheten och byggde bostäder och tunnelbana. På tio år byggde vi en miljon bostäder. Då förstod vi att vi bestämmer över vår framtid.

Nu har vi fått en regering som kommer med få och försiktiga progressiva förslag, men förslagen möts ändå av stark kritik. Kritiken handlar inte så mycket om att riktningen är fel, utan att det skulle vara omöjligt. Skulle vi kunna bygga en miljon bostäder till 2025? I dag verkar inget ekonomiskt motiverat att satsa på. Oavsett vad det kostar eller vilka konsekvenser vi får av att inte göra något alls.

Vi måste kunna förbättra och skydda samhället. I de flesta fallen vet vi till och med vad vi måste göra. Som en 21-åring sa inför klimatförhandlarna förra året: ”Ni har förhandlat hela mitt liv.” Förhandlat, förhalat. Trots att en enig forskarkår berättar vad vi måste göra möts vartenda försök till förslag av kritik– och förhandlarna fortsätter förhala den nödvändiga förändringen. 

Det är ingen slump att vi har en enig forskarkår i klimatfrågan. Bert Bolin var inte mest känd för rymdforskning, utan för att han grundade FN:s klimatpanel IPCC. Hans insatser la grunden för att vi faktiskt har en samlad forskarsyn i klimatfrågan, något som är sällsynt i så omfattande frågor. Det arvet har fått oss att kunna gå vidare från om klimatförändringarna sker – till vad vi ska göra åt dem. Problemet är ju bara att åtgärderna inte sjösätts.

Det handlar inte om att göra allt okritiskt. Det handlar om att sakerna vi gör just nu inte är nog. Vi ska kritisera och utvärdera, men vi ska också våga satsa på saker vi vet att vi behöver och sluta satsa när åtgärder inte visar sig fungera.

För Bolin måste den pessimistiska samhällsomställningen under det senare 1900-talet ha varit svår. Från att ha kunnat få pengar till rymdraketer till att se klimatförhandlingar gå i stöpet – om och om igen. Hade världen sett annorlunda ut om insikterna kring klimathotet uppenbarat sig på 50-talet? Antagligen. Men för att förändra något nu måste vi först förändra mentaliteten. 

Vi lyssnar alltför mycket på pessimister som inte borde få någon plats i framtidsdiskussionen. Vi kan ta oss an vår tids utmaningar, vi kan lösa dem, och vi kan utvecklas. Eller så står vi utan jobb och bostad när klimatkrisen slår.