Rojin Pertow: Vi måste stoppa folkmordet – och judehatet

När jag pluggade statsvetenskap på Stockholms universitet för ett par år sedan fick jag lära mig skillnaden mellan moderna krig och den gamla tidens krig. När exakt den moderna tiden började tvista de lärde om, men ungefär kring andra världskriget är ett återkommande startskott. Då blev exempelvis luftstrider ett standardinslag i krig. Även så kallade proxykrig, eller ombudskrig, markerar modernitet. Men utöver det rent tekniska så fokuserade checklistan i kurslitteraturen framför allt på den moraliska aspekten av krig.

Fram till och med andra världskriget fanns en idé om krigets ära. Narrativet har sett ungefär likadant ut från Alexander den store, via Napoleon till röda armén. Unga (oftast) män drog ut i fält för att dö hjältedöden för fäderneslandet. Men sedan förändrades krigets dramaturgi. I takt med att krigsteknologin avancerade så grumlades också det geopolitiska läget. Krigen blev skitigare, mer infekterade. Striderna står inte längre bara mellan suveräna stater utan utkämpas inte sällan mellan krigsherrar och paramilitärer. Terror mot civilbefolkningen är en flitigt använd taktik för att tvinga motståndarsidan på knä.