Krönika: Vi måste klicka mindre och samtala mera

Samtalet får stå tillbaka när vi klickar oss fram i tillvaron. Med klick avgörs snabbt om något är bra eller dåligt. Eller säg hellre någon. Ju större egon desto fler klick. Det är som att tonåringar tagit över det offentliga rummet. Åsikter ropas in i olika rum och dörrar slängs snabbt igen. Ibland hinner man inte se vem som ropade. Då säger vi att det var trollen. Men det är inga troll, eller hur, det är människor som du och jag. 

Jag minns Ann-Catrin – gruppledare på hemtjänst i många år och som alltför tidigt gick bort i cancer. Fuck cancer. Tomrummet efter Ann-Catrin växer alltmer i klockans och klickens tidevarv. Vissa fattas mer än andra, även om alla har lika värde. Det här är ingen klickvänlig åsikt. Att alla har lika värde men att vissa gör större avtryck kan låta som en motsättning. Ann-Catrin brukade säga att ”man kan alltid prata med folk”. Det är hennes arv, det som fortfarande ekar i tomrummet efter henne. Hon frågade och lyssnade, ärligt nyfiken. Otaliga är de konflikter som aldrig blossade upp när Ann-Catrin gick rakt på sak. 

Vad händer med samtalet om alla bara säger sin egen mening? Om alla blåser upp sitt ego och är lättkränkta? Det uppstår allt fler smågrupper där alla som tycker lika klickar in sig och dunkar varandras ryggar. Debatter handlar allt oftare om att gilla eller inte gilla. Men i ett samtal har gilla eller inte gilla ingen som helst betydelse. 

Samtal förutsätter att man lyssnar, även på dem man inte gillar. Kanske särskilt på dem – om man inte tror att man redan lever i den bästa av världar. När politiker lånar varandras fjädrar och talar alltmer i slagord, vad händer då med samtalet? Hur intressant blir det att lyssna?

Röster som inte har absoluta svar tonas ner framför enkla och klickvänliga. Reportagen blir allt kortare. Kändisar uttalar sig villigt och enkelt om Greklandskrisen, feminism, rättsfall och så vidare. Världsfreden. 

Jag minns Ann-Catrin. Hon hade en humor som avväpnade de största egon. Vi brukade säga att vi hade högt i tak på jobbet. I dag sänks taket och skratt fastnar i halsen. Inte bara på min arbetsplats, Ann-Catrin fattas lite här och där. 

Att avgöra vad som är rätt eller fel kan inte gå snabbt – om det inte strider mot en lag. Å andra sidan kan civil olydnad ibland vara just rätt alternativ. Konsekvenserna av ett handlande eller ett beslut är ofta svåra att räkna ut. Därför behöver vi varandra. Vi måste stanna kvar och lyssna. Och vi måste kunna ha fel ibland, och hinna ändra oss. Det är ju inte som att det brinner.

Man kan alltid prata med folk, för vad blir vi om vi inte försöker?