Som sexåring hade jag ständigt mitt Monopol med mig när jag förföljde grannar, vänner och familj med frågan om de ville spela en gång till. Jag tror att jag gillade Monopol så mycket för att jag råkade vara bra på det, och den inställningen kom sedan att definiera mitt liv i decennier; det jag var bra på, tyckte jag om. Och de saker jag var bra på innebar för det mesta att jag vann över andra. Mitt självförtroende byggdes på högen av andras förluster.

Jag utvecklades med tiden till en mycket dålig vinnare. En gång i tjugoårsåldern tjatade jag mig till att spela ett kortspel med min mindre spelintresserade lillayster. Jag drog ut på segern på det där sättet bara jag kunde, med ett elakt, självbelåtet leende. Tänkte inte mer på det, förrän hon sa att hon fick ont i magen, och var tvungen att lägga sig och vila. Hon försvann iväg, och jag insåg att det var på riktigt. 

Ont i magen får spelexperten Jonas Rosenqvist också när han spelar tävlingsspel. När han navigerat sig fram till det där draget då han ska krossa sina medspelare så klarar han inte av att genomföra det, han lider för mycket. Samarbetsspelen – där man spelar tillsammans mot spelet, antingen vinner alla eller så förlorar alla – har blivit hans räddning. De senaste 15 åren har brädspelsvärlden revolutionerats, från ingenstans börjar samarbetsspelen utmana tävlingsspelen – även i Sverige. I veckans reportage undersöker jag vilka konsekvenser denna utveckling kan ha. Enligt vissa är potentialen magnifik: om många av oss börjar träna på att samarbeta istället för att krossa varandra kommer det att kunna omdana hela vårt samhälle. Tänk om det kunde bli så istället, att vi byggde vårt självförtroende på våra gemensamma segrar? 

Trevlig helg och trevlig läsning!