Vill man veta vad politikerna faktiskt tycker och tänker är det inte längre deras motioner eller partiprogram man ska söka sig till. Leta istället reda på deras konton i diverse sociala medier – där hittar du mindre medieanpassade åsikter. Där märker du snabbt att Sverigedemokraterna inte är ensamma om att peka ut andra människor som tärande. Flera toppnamn inom Moderaterna deltar i samma hets, om än inte alltid riktat mot samma samhällsgrupper. Det finns några som gjort sig ett namn på att kanalisera det hat och förakt som Sverigedemokraterna vanligtvis snappar upp. De uttrycker sig på ett sätt som aldrig skulle vara acceptabelt i vanliga fall, men Moderaternas ledning är fullt medvetna om vad som sker och hoppas att väljarflödet in är tillräckligt stort för att ursäkta föraktet.

För det är precis därför som föraktet blivit populärt igen. Det är ett enkelt och vinnande koncept – när din faktiska politik inte är tillräckligt tilltalande så kan du helt enkelt peka ut en grupp i samhället som fienden och mindre värd, eller till och med ett hot. Fokus flyttas från vad du vill till vad den tärande gruppen är ute efter. I det rådande samhällsklimatet vill ingen vara på förlorarnas sida.

Paradoxalt nog har vi åt andra hållet ett problem där vi misstagit styrka för något skadligt. Bland stora delar av vänstern betraktas stolthet och framgång som en överlägsenhet som måste kuvas. Den som gläds över Sveriges framgång inom jämställdhetsområdet uppfattas som nöjd och som att personen ser ner på de som inte kommit lika långt. Nej, jag menar så klart inte att jantelagen är något som faktiskt existerar, det här handlar om en maktanalys som hamnat lite snett och inte något fantasifoster misslyckande entreprenörer skyller sina konkurser på.

Ju mer polariserad svensk samhällsdebatt blir desto svårare verkar det vara att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi kan och bör vara stolta över hur långt vi har kommit i Sverige när det gäller frågor som antirasism, jämställdhet och arbetstagarnas rättigheter. Samtidigt ska vi inte vara nöjda eller se ner på de som inte kommit lika långt, för vi har också haft möjligheter som en stor del av världen saknar.

Det finns en hel del arbete kvar att göra men nog har vi råd att glädjas över de vinningar vi hittills gjort. Allt oftare tänker jag på vad anarkisten Emma Goldman ska ha sagt;

”Om jag inte får dansa så är det inte min revolution”.

Det är inte det enklaste i världen att bemöta populistisk hets. Under den tid jag var partipolitiskt aktiv föll jag väldigt ofta in i en fälla där jag enbart talade om samhällets mest utsatta och det stöd de borde få. Det är inget som är dåligt att tala om och i många fall behövs det lyftas ytterligare, men det är svårt att bygga en massrörelse kring smala frågor av den typen. Svaghetsföraktet bygger istället på raka motsatsen, där man offrar en liten samhällsgrupp för att vinna majoritetens tycke.

Ironiskt nog är all denna hets och allt utpekande av samhällsgrupper som svaga ett tecken på svaghet i sig. Politiken den resulterar i är kortsiktig och rent skadlig. Ett väl fungerande samhälle ska inte modelleras efter vad starka grupper vill ha, utan vad mer utsatta behöver. Den som kan bidra med mer ska få all möjlighet att göra det, den som är i nöd ska få möjligheterna den saknar.

Alternativen är tydliga. Antingen får vi ett samhälle där man måste födas med rätt egenskaper för att ha möjlighet att bidra och bygga ett gott liv, eller så tar vi tillvara på våra styrkor och bygger en välfärd som ger alla en lika rättvis chans oavsett kön, hudfärg, funktion eller klass. Vi behöver all hjälp vi kan få om vi ska förändra världen till det bättre, då har vi inte råd att låta föraktet vinna.