Frida Holmqvist: Vi gillar inte olika – vi gillar lika

Jag drack en öl med en god vän tidigare i veckan. Hon hade spelat skivor på Fi:s valvaka i Stockholm den 25 maj, hon berättade om jublet som uppstod i lokalen när resultaten hade avslöjats. Glädjen över framgångarna och att Fi som första feministiska parti hade tagit plats i Europaparlamentet visste inga gränser. Men min vän och två personer till hade stirrat på tv-skärmarna och gråtit. Inte av glädje. Utan av sorg och ilska över hur många i vårt land som hade röstat på Sverigedemokraterna, och de grät över övriga länders rasistiska och nazistiska partiers intågande i EU. Min vän är inte bara brun i huden, hon är även flata. Alltså dubbelt utsatt för den gigantiska våg av rasism och homofobi som sveper över Europa. 

Merparten av oss omger oss med likasinnade. Vi umgås med människor som har samma kulturella och sociala kapital som oss själva. Vi diskuterar politik och samhällsfrågor med de som har samma åsikter som oss själva. Vi gillar inte olika, vi gillar lika. För det är bekvämt och för att det får oss att känna oss smarta och upplysta. Och jag tänker att det är precis så bland dem som röstar på Sverigedemokraterna också. De sitter över en öl eller en middag och dunkar varandra i ryggen över att ha kommit på varför samhället ser ut som det gör.