Hana Al-Khamri: Vem vågar göra en Sonallah Ibrahim?

Tänk dig att ditt namn just har ropats upp. Applåderna fyller salen – det är din stund. Du har blivit tilldelad det finaste priset staten kan ge en författare. Alla väntar på att du ska kliva upp på scenen, buga och tacka. Du reser dig med ett brev i handen – och tackar nej. Inför allas ögon. Inför makten.

I det ögonblicket blev Sonallah Ibrahim en av Mellanösterns mest betydelsefulla författare – och en symbol för mod. På scenen i Kairo tackade han 2003 nej till statens pris med motiveringen att det kom från en korrupt regering som förtrycker sitt eget folk. Han passade på att kritisera normaliseringen med Israel, och underkastelsen under USA. Det var ingen tillfällighet. Ibrahim hade hela sitt liv gått i klinch med makten. Han var kommunist, journalist och författare, med en stil som ofta beskrivits som lika stram som obarmhärtig. Under Nasser-eran fängslades han i fem år för sin vänsterpolitiska aktivism. Men istället för att brytas ner skärptes hans penna. Han lät sina politiska romaner bära rösterna som annars aldrig hördes – många av hans verk har översatts till flera språk. Hans bakgrund förklarar mycket av hans kompromisslösa hållning. Fadern från överklassen, modern från arbetarklassen. Redan som barn såg han klassföraktet riktas mot moderns sida av familjen. Den orättvisan brände sig fast och blev en livslång drivkraft. Och även språket bar hans revolt. Hans prosa var asketisk. Mellan raderna fanns en surrealism, ibland jämförd med Kafka: klaustrofobiska världar, absurditet, människor inträngda i systemets labyrinter. Han använde arkiv, tidningsartiklar, lagtexter och officiella dokument. Hans romaner blev vittnesmål, historiska protokoll lika mycket som litteratur. Med denna metod skrev han också en av de bästa berättelserna om den bortglömda kommunistiska revolutionen i Oman, ”Warda”, som översatts till svenska av förlaget Leopard.