Den tjocka kroppen anses vara oattraktiv och den smala åtråvärd – men bara till en viss gräns, för väldigt smala kvinnor väcker äckel och avsky, precis som den tjocka. 

Hur unga flickor, tjejer och kvinnor ska klara av att navigera mellan dessa olika normer utan att ta skada är svårbegripligt.

Den ena boken är Stina Wollters och Erik Hemmingssons bok ”Kriget mot kroppen” (Bonnier Fakta), som handlar om den ohälsosamma bantningskulturen och det ohälsosamma bemötandet av tjocka människor. Stina Wollter har ett av landets största Instagram-konton där hon med stort engagemang skriver om dessa frågor. Den andra boken är Sara Meidells bok ”Ut ur min kropp”(Norstedts) som är en skildring av ett liv med ätstörningar, men också ett försök att intellektuellt titta på sin egen och andra kvinnors kroppar och vad sjukdomen anorexi kan göra med dem. 

Meidells bok har anklagats för att romantisera den svältande kroppen. Kritikern Mikaela Blomqvist i GP menar att boken är som reklam för anorexi. Andra menar att det är en ärlig bild av sjukdomen. Romantiseringen är också ett tema i anklagelserna mot Wollter och Hemmingssons bok. Författarna upphöjer det tjocka som ett ideal snarare än som en hälsofara, menar de experter som gått till storms mot boken.

Debatterna om de två böckerna pågår parallellt som om de inte har med varandra att göra, vilket de såklart har. Både det ohälsosamt tjocka och smala är ju två sidor av ett sjukt samhälle som ställer omänskliga krav på kvinnors kroppar. 

Debatterna inte bara hålls isär, de förs också på olika sidor i tidningarna. Debatten om Meidells bok först framförallt på kultursidorna, medan debatten kring Wollters bok rasar på debattsidor. I en artikel på DN Debatt (19/11) går till exempel 12 medicinska experter inom fetma hårt fram mot Wollter och Hemmingsson och reducerar dem till kroppsaktivister.

Varför är den ena en kulturdebatt och den andra en ”vetenskaplig” debatt? En tanke är att det bara är en av böckerna som ifrågasätter vad som idag är en miljardindustri – nämligen bantningsindustrin.

På anorexi finns det inga pengar att tjäna, snarare är det ett ständigt underfinansierat område inom vårdsektorn, dit alltfler söker sig och långt ifrån alla får den hjälp de behöver. 

Men varje år lägger människor miljarder på förhoppningen om att bli smal; pulver, soppor, piller och appar för viktminskning. 

Var och varannan dag går kvällstidningarna ut med nya fantastiska bantningstekniker för att kunna ”äta vad du vill” (fast inte hela tiden) och ändå rasa i vikt. En av de experter som anklagar Wollter och Hemmingsson för att uppmuntra fetma, läkaren Claude Marcus, är inte bara expert, han har också intressen i bantningsindustrin (Itrim). 

Att ifrågasätta normen är en sak, men att gräva i de ekonomiska intressena som finns bakom normen återstår att göra.

Follow-the-money devisen funkar även för bantning. 

För övrigt står det redan klart vem som vunnit VM – kapitalismen vann.