En erfaren journalist och debattör, utgiven på ett respekterat förlag, utmålas nu som en ohederlig ”slugger” som man helst bör undvika att läsa. Det säger något om vår tids behov av att förenkla svåra frågor och att vi hellre utmålar meningsmotståndare som onda, istället för att lyssna, även när det gör ont.

Vad än värre är så har man på Mittuniversitetets Forum för genusvetenskap valt att ställa in ett samtal, som skulle ha utgått från Ekmans bok, med motiveringen att universitetets seminarier inte är en plats för ”transfobi och transhat”. Det får en att undra hur det står till med tankerymden på högskolans seminarier och om det ska vara så lätt att avfärda aktuella diskussioner, vilka engagerar stora delar av samhället.

Ett vanligt förekommande argument om varför diskussioner som dessa inte ska hållas är, precis som Mittuniversitetet ger uttryck för, att man är rädd för transfobi eller några ska agera hatiskt. Det är ett märkligt resonemang, särskilt med tanke på att frågorna som Ekmans bok lyfter är större än transperspektivet. Vi som har transerfarenhet, av olika slag, är inte heller eniga om vad kön är, eller varifrån behovet att genomgå könskorrigering kommer ifrån. De flesta av oss har olika tankar om hur kön ska definieras och tolkas.

Ekmans grundläggande frågeställningar handlar, i min mening, om vilka effekter den framväxande synen på kön kan komma att få på samhället i stort. Innebär teorierna om kön som en inre identitet, snarare än kroppslig realitet, en tillbakagång till en reaktionär genusordning? Riskerar vi att skapa nya problem genom att göra den subjektiva upplevelsen central, istället för att anamma den fram till ganska vanliga feministiska teorin om att kön är kropp och resten genus?

Visst, jag ska inte sticka under stol med att jag själv har varit rädd för de här frågorna tidigare, i och med min resa från feminin homosexuell kille till transkvinna. Jag har också känt mig ifrågasatt och kränkt när någon, som inte delar mina erfarenheter, har velat diskutera vad kön ”egentligen är för någonting”. Det var dock över 20 år sedan jag gjorde mina behandlingar och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Jag lägger inte längre mitt värde som människa i att tillhöra och bli sedd som ett kön. Mitt människovärde är lika orubbligt oavsett om någon tolkar mig som man, kvinna, mittemellan eller som ett blinkande stoppljus.

Ur samhällssynpunkt fungerar det inte i längden att avstå vissa debatter för att någon eller några kan känna sig påhoppade eller bli kränkta. Om man drar den logiken till sin spets så görs subjektiva känslor till bärande argument för att slippa diskussioner man inte gillar. På ett universitet! Hela syftet med bildning är väl att kränkas ut ur sin inkrökta inskränkthet, för att citera en journalistkollega tillika transväninna som också har reagerat på det inträffade.

Vi får hoppas att Sverigedemokrater, eller (Gud förbjude) än värre extremistkrafter, inte apar efter trenden om de mobiliserar sig på liknande sätt vid lärosäten.

Vi har alltför länge stått fast i gyttjan av vad som får sägas och inte i dessa frågor. Det har med största sannolikhet skapat en frustration hos de som vill diskutera de olika tolkningarna av kön som finns, och en intolerans hos vissa att ens behöva höra meningsmotståndares åsikter.

Det finns också en grupp människor vars röster helt dränks i vågarna av debatten: De unga tjejer som genomgått transvård för att bli killar, kommit på att det inte var kroppen som var problemet och idag får traumabehandling på grund av ånger. Vilka står på deras sida i allt detta? Just det, ingen.

Jag har den djupaste respekt för oron hos de som genomgått eller genomgår transvård och känner sig hjälpta av sin korrigering. Det går att diskutera de problem som finns utan att avfärda den gruppen. Så låt oss göra det.