Den som någon gång diskuterat det sexuella våldet mot kvinnor har med största sannolikhet fått höra diverse kreativa argument av slaget ”Vi vet faktiskt inte vad som hände, han är trots allt inte dömd.” Eller ”Hur skulle han kunna veta att hon inte ville, hon var ju full/hade flörtat/dansat porrigt/hade utmanande kläder/skrek inte/sa inte nej?”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag har haft de här diskussionerna så många gånger att jag inte längre förvånas men ofta funderat på vad som krävs för att män på djupet ska känna samma upprördhet och engagemang som kvinnor.
Ibland tänker jag att enda sättet att få dem att förstå är att vända på perspektiven och utsätta dem för samma behandling, uppmaning och skuldbeläggande som kvinnor utsätts för. Till exempel genom att uppmana män att hålla sig inomhus så länge en serievåldtäktsman härjar, istället för det sedvanliga, att kvinnor ska vidta försiktighetsåtgärder och begränsa sitt rörelseutrymme.
Just nu cirkulerar en kort film på Facebook skriven av Gemma Arrowsmith för ”The Tracey Ullman Show” på BBC. I filmen sitter en man i ett förhörsrum och Tracey Ullman spelar förhörsledaren.
– Kan du beskriva mannen som rånade dig? frågar Tracey Ullmans karaktär.
– Han hade kort svart hår och satte en kniv mot min hals och krävde att få min mobil och plånbok.
– Och hade du samma kläder på dig då som du har nu?
– Ursäkta?
– Är detta vad du bar då det hände?
– Ja, men …
– Du ser provocerande välbeställd ut.
– Jag förstår inte vad mina kläder har för betydelse för det som hände?
– En liten inbjudan eller hur? Som om du gjorde reklam … Du verkar stressad, jag tar in en kurator …Dörren öppnas och en kvinnlig kollega kommer in.
– Den här mannen är lite upprörd, han blev rånad tidigare
– Åh kära nån … Hade du druckit? För i så fall kan det skicka lite förvirrande signaler. Du lockar med din fina kostym och din mobil och sen i sista sekund säger du: ”Jag vill inte bli rånad.”
– Han satte en kniv mot min hals och krävde mina ägodelar!
– Och du bara gav dem till honom?
– Skrek du ens en gång? Hur ska någon kunna förstå att du inte njuter av att skänka bort dina ägodelar om du inte tydligt visar dina avsikter?
– Nej jag skrek inte, jag hade en kniv mot halsen! Jag var jätterädd!
– Och vi förstår det och känner med dig men jag är rädd att du måste ta på dig en del av ansvaret för det här.
I nuläget har den två månader gamla kortfilmen setts av över 30 miljoner och den fortsätter cirkulera. För alla kvinnor som någon gång befunnit sig i en liknande situation är den en terapeutisk upprättelse. För alla kvinnor som bevittnat den här typen av kränkning, via vänner, referat av rättegångar med mera, är den milt uttryckt förlösande.
Jag vet inte vad män anser, i mitt flöde är det framförallt kvinnor som delat filmen, men jag tror och hoppas att de kanske fattar något litet av den systematiska förnedring som våldtagna kvinnor utsatts och utsätts för i vår värld, varje dag, året runt. Att vi försökt berätta och förklara detta i otaliga artiklar, böcker, teveprogram, filmer verkar inte vara hälften så effektivt som när det plötsligt är de själva som placerats i offrets position.
Att få en narrspegel upphållen ger insikter som annars kan vara svåra att tillägna sig till fullo. Jag tänkte på det häromdagen när jag var på Scenkonstbiennalen som kan liknas vid teatervärldens motsvarighet till litteraturens Bokmässa. Föreställningar, seminarium, diskussioner under en veckas tid.
På invigningskvällen visades tre små kortfilmer hämtade ur Anna Pettersons uppsättning ”På gränsen” förra året (Malmö stadsteater) med titeln ”Kvinnorna som inte minns Bergman”. På scenen sitter tre kvinnor och en mansröst frågar dem hur det var att arbeta med Ingmar Bergman?
Kvinnorna ser nollställda ut, är tysta, skruvar på sig. Till slut säger en av dem: ”Nej, jag minns faktiskt inte riktigt …” En annan fyller i: ”Jag är också väldigt osäker …” Tystnad. Den tredje kvinnan försöker: ”Var det han som hade långt, lite tovigt hår?” Mansrösten svarar irriterat: ”Nej, kort hår. Ni har ju arbetat med honom alla tre.” Kvinnorna ser likgiltiga ut.
Trots att jag länge varit fascinerad av den manliga konstnärsmyten, genimyten, trots att jag sett tusen reportage och dokumentärer om kvinnor som krävs på minnen från sitt samarbete med Den Store Konstnären var det först via den kvällens narrspegel som snedfördelningen i den totala mängden reportage av det här slaget landade i mig på riktigt. Och i mitt och alla andra kvinnors skratt den kvällen fanns både upprättelse och befrielse.
