Rûnbîr Serkepkanî: Väst behöver foton på döda barn för att fatta vad som händer

Det djupaste såret som varje mars börjar blöda i mitt och mina folks sargade själ är Halabja (Helebce på kurdiska), staden vid Inirwê-berget där flera av den kurdiska poesins förnyare föddes, som Ehmet Mûxtar Caf, Bêkes, Goran och många andra. Staden som gasades ihjäl av äppeldoftande gifter den 16 mars 1988. Ingen protesterade. Saddam Hussein gav ordern som resulterade i att de ryska Mig- och franska Mirage-planen fällde bomber över stadsbefolkningen som trots det irakisk-iranska krigets misär förberedde sig på Newroz-firandet. Man ska alltid fira Newroz, det kurdiska nyåret, oavsett hur hemsk eller njutningsfull en situation är. 

Saddam Hussein, de två stora blockens buspojke. Om han hade fortsatt gå västs ärenden istället för att starta ett krig mot ännu ett av dess gullebarn, nämligen Kuwait, så hade han förmodligen fortfarande suttit vid makten. Istället hängdes han vid nyår 2006. Väst ville ha en nystart, som om man kan ha nystart efter de 25 kemiska attackerna mot kurdiska städer och byar och användandet av uran i Falluja.