”Jag tycker att det är så sexigt med sorgsna kvinnor” sa han, och blottade helt skamlöst en av vår kulturs sunkigaste stereotyper – den om den sexiga psykobruden. Trasiga unga kvinnors attraktionskapital, den som fått generation efter generation att klistra Marilyn Monroes sorgsna ansikte på tonårsrummens väggar.
Samma som drabbade ”världens vackraste pojke” Björn Andrésen när han som 15-årigt barn kläddes av inför regissören Luchino Viscontis lystna blick och, som den svenska rollbesättaren som var med på plats konstaterar i dokumentären om honom, inte bara visade sin kropp utan också sin smärta. ”Han var skör, och skörhet blir fint på film”.
En psykobrud i manlig form.
Skörheten, skärvorna som bryter blicken – den lovar något (i alla fall i den betraktande mannens fantasi). Ett löfte om sexuell utlevelse och brist på självbevarelsedrift, parat med föreställningen om att psykiskt lidande hänger samman med ett djup. En mångbottnad själ som kan göra attraktionen kulturellt statusfyllt på ett helt annat sätt än med glada flickor (eller pojkar).
På senare år har psykobrudarna i allt större utsträckning tagit makten över berättelsen om sin sköra inre och sexuellt hungrande kroppar, inte minst i den svenska prosan. Författare som Wera von Essen, Sofia Stenström och Madeleine Schantz skriver romaner om unga kvinnor som släpar sin trasighet runt stan, gnuggar den mot mer eller mindre vidriga män, men underligt nog ändå bibehåller sig, sina jag som gör. Kanske inte av någon vilja helt fri från neuroser, men det är de som gör knasigt sex och krångliga relationer, de blir inte gjorda med.
Och så går de i terapi. Berättarjagen i både Wera von Essens ”Våld och nära samtal” och Madeleine Schantz ”Vaken dröm” har sin fasta punkt i terapisessionerna. I en underkastelse under terapeutens blick som liknar den de upplever i sexuella möten. Ett livsnödvändigt ut- och invrängande av sig själva som blivit allt mer allmänt accepterat. Det kan vara alldeles livsnödvändigt, kanske bara så vissa kan bli tillräckligt hela för att gå genom livet med något slags värdighet.
Men, börjar jag tänka när jag binge-tittar mig igenom några av det senaste årets bästa och råaste brittiska kriminalserier. Hur kan det vara en så milsvid skillnad på vad en människas inre lidande är värt?
Jag tänker på ”Scott och Bailey” som i avsnitt efter avsnitt fångar skurkar sprungna ur den allra djupaste misär. Socialt och ekonomiskt, ja, och inte minst emotionellt. Människor som tillfogas sår så tidigt i sin barndom att de knappt minns det men växer upp skeva, deformerade av en ärrvävnad som vuxit sig grov och knöggliga eftersom ingen försökt hjälpa dem att läka,
Och tänker att det inte är främst som brottslingar eller brottsoffer som människorna från seriens fattiga del av stan blir fascinerande karaktärer, utan som stumma vittnen till den klyfta som växer och växer mellan dem vars lidande är värt att ta på allvar och de som får gå sönder i skuggorna.
De finns överallt. I vittnesmål från verklighetens ungdomsbrottslingars uppväxt: lärare som uttalar sig om förtvivlan som lyste ur somliga pojkars ögon och maktlösheten de kände, hur allt ballade ur redan i mellanstadieåldern. Uttalanden som förvrängs till: kolla, de var skurkar redan som barn.
Eller flickor, som mer sällan blir våldsamma av sin oläkta sår, men ändå spärras in på ungdomshem, bland brottslingar. Som de fastspända flickorna det skrevs om en del för ett tag sedan, med oklara psykiatriska diagnoser med ett stort mått av självskadebeteende. Maria Andersson Vogel, doktor i socialt arbete, skriver i en text i SvD att ”En helt central aspekt av varför dessa tjejer är placerade på ungdomshem saknas i det offentliga samtalet. Den aspekten är klass.”
Det är framför allt flickor från socioekonomiskt utsatta hem som får sin smärta tolkad som så problematisk att de låses in.
Ännu mer pågår förstås dit där vi aldrig tittar. De tappert kämpande ensamkommande som slåss för att få ett jobb och slippa skickas tillbaka till konfliktzoner, hur mår de?
Vem bryr sig?
Medan medelklassbarnen ältar och läker på stoppade divaner eller i mottagningsstolar i böjträ. Rör sig från psykobrud till hela människor, vågar till och med berätta öppet om processen – så som det ska få vara.
Så som alla borde få. Eftersom varje deformerad ärrvävnad bär på en potentiell katastrof, för människan och för samhället.
