Krönika. Emil Jensen.

2014-09-12 12:45

Varje dag är en valdag

För att hålla borta såväl Sverigedemokrater som Sverigemoderater från makten, så längtar jag så det knakar efter att rösta för ett maktskifte

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Eftersom jag alltid håller på de sämsta lagen i fotbolls-VM, typ Djibouti, Fiji och Färöarna, så är jag van vid att lagen jag håller på aldrig vinner. Eller ens kvalificerar sig för att delta. På samma sätt har det alltid varit för mig när det kommer till den parlamentariska demokratin. Fram tills nu, riksdagsvalet 2014 – och det känns så ovant. För i år finns det för första gången en liten minichans att Vänsterpartiet faktiskt skulle kunna få någon form av mini-inflytande, en liten gnutta chans att en miljöpartist blir en liten gnutta minister och en pytteliten, men ändå existerande, pyttechans att Feministiskt initiativ tar sig in i riksdagen.

Så även om det inte blir en VM-final mellan Djibouti och Fiji, så kanske en i alla fall får se deras spelare springa ut på den metaforiska gräsmattan. Jag höll i och för sig på Serena Williams i tennis i början, men när hon hade slagit alla i hela världen med 6-0, 6-0 så var det inte så roligt längre. Ungefär så lär de känna som håller på kapitalismen – inte så roligt längre när den kört över och slagit ut alla andra värden i tillvaron.

Och då tänker någon: vadå, menar du att det skulle bli så om de rödrosagröna fick en förkrossande majoritet? Nej, inte alls. Det är ju lite det som är grunden i att hålla på solidariteten och jämlikheten som fenomen – att det inte blir några förlorare hur förkrossande bra det än går.

Som bekant har jag, i mina texter här i Dagens ETC, försökt bidra med lite inre självkritik till vänstern, och jag har, som gammal anarkist, betonat vikten av det utomparlamentariska arbetet.

Men såhär i slutspurten av valrörelsen 2014 har jag fyllts av en växande tacksamhet (jag är fylld av valrörelse). Gentemot de som representerar Fi, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, ja gentemot några vänstersossar också och kanske någon enstaka humanistisk vänsterfolkpartist med, när jag ändå är i farten (precis som det finns rötägg i alla läger, finns det även fräscha ekologiska ägg – och soja-ägg – i alla läger).

Jag har i mitt yrke som artist stött på en del folkvalda som verkligen drivs av att vilja göra detta land och denna värld till en så bra plats som möjligt för så många som möjligt. Människor som inte i första hand är karriärister och makthungriga, utan verkligen drivs av och jobbar stenhårt för att vara folkvalda och representera den solidaritet och medmänsklighet som deras röstare röstat fram dem för. Som inte ens blir rosévinskorrumperade av en vecka i Almedalen.

Det är så lätt att gnälla, men jag brukar hejda mig själv med ett inre rungande ”men gör det bättre själv då” Och när mitt svar på det är att jag uppenbarligen inte kan göra det bättre själv, eftersom jag inte gör det, känner jag istället denna växande tacksamhet. Förhoppningsvis skriver jag bättre eller i alla fall melankoliskare poplåtar än Schyman och förhoppningsvis rhymar jag bättre än Sjöstedt, men det finns naturligtvis inte en chans att jag skulle förmå göra det de gör, varken med samma skicklighet eller hängivenhet.

Inte för att en inte ska förhålla sig kritisk till våra makthavare, det ska en göra, men var sak har sin tid. Och närmsta par dagarna är min tid att vara tacksam, glad etc. Och för att hålla borta såväl Sverigedemokrater som Sverigemoderater från makten, så längtar jag så det knakar efter att rösta för ett maktskifte. Varje dag är en valdag, varje kväll är en Pridefestival och i varje ögonblick förvandlar vi världen, vare sig vi vill eller inte. Jag vet.

Men fram tills på söndag tänker jag i alla fall tillfälligt utgå ifrån att detta är valet som avgör allt.

Och att Djibouti och Fiji tillsammans med Serena Williams kan vinna någon slags metaforisk seger i nån slags symbolisk sport, där analogin nu blir så pass uppfuckad att allt är möjligt.

BÄST JUST NU

Försöker att inte hetsa upp mig över valdebatterna, men inser att jag saknar apatisk förmåga.

SÄMST JUST NU

Varför öppnar ingen en vegetarisk restaurang som heter ”Bean there”? Med paradrätten hårt stekta sojabönor; Bean there, well done that. Inte viktigaste valfrågan. Men ändå.

Emil Jensen
Emil Jensen 

Emil Jensen, artist och poet. Skriver krönikor i Dagens ETC en fredag varje månad.