Du undrar kanske hur jag lyckades förråda människor som inte ens hade någon närvaro i mitt liv. Faktum är att jag söp mig full ibland, jag rökte en cigg klockan tre på natten efter en sen älskog. Där satt jag på fönsterräcket och tittade ut över de modiga skuggorna som inte överlämnade sig till lampornas och lyktornas armé.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag jobbade som människorättsaktivist. Jag tolkade åt människor som hade sårats djupt av sexuellt våld, krig, stängda gränser och andra typer av våld. Jag begravde döda migranter och tröstade fäder som tappat sina barn i havet. Det är ju goda handlingar, frågar du kanske. Du måste få en massa moraliska belöningar, säger du kanske.
Under samma tid sprang min bror snabbfotad mot avgrundens mynning, genom att dopa sig med metamfetamin, tramadol och heroin. Syrran ringde och sa att jag måste åka hem på en gång för att säga hejdå till honom. Han var inflammerad. Hans hjärta sjöd av bakterier. Vi satt i väntrummet på infektionskliniken. I hemlandet befriades Shingal. De som utgjorde de väldigt icke-revolutionära konsekvenserna av alla exilerade peshmarga veteraner, de åkte tillbaka till Kurdistan för att slå tillbaka ISIS, för att försvara det som fanns kvar som de offrat allt för, sitt kära ockuperade hemland. Men jag satt mellan sjukhusväggar, drack kaffe ur ikeakoppar och kände att jag förrådde mitt hemland och alla ezidier genom att vara här och inte vara beredd att offra mitt liv.
Vår grannpojke, som är i samma ålder som min bror. Han simmade också i meningslöshetens och beroendets mörka vatten. Han åkte tillbaka till Kurdistan och anslöt sig till PYD. Plötsligt blev han en hjälte. Kriget har förstört väldigt många. Men det räddade honom.
Vi satt i infektionsklinikens väntrum, jag och min visa syster. Jag önskar att min bror åkte ner till Kurdistan också och ägnade sin energi åt någonting annat än att injicera tramadol och andra substanser med smutsiga sprutor, sa min syster med gråt i halsen. Där ställde vi svåra frågor till varandra och oss själva. ”Vad gjorde vi för fel? Varför håller vår broder på att dö ifrån oss? Varför handskades han inte med sitt förflutna av krig, familjeproblem och traumatiserade uppväxt som oss andra? Varför blev han inte en byggarbetare? En student? En revolutionär? En person som söker kunskap? Varför blev han inte en familjefar som är stolt över sina barn? Varför åkte han inte ner till Rojava eller de irakiska Kurdistan för att försvara ezidier som vår grannpojke gjorde?
I det där väntrummet, tio meter från sängen där min bror låg för döden, satt jag och kände mig som en förrädare. Jag kände att jag förrådde mina vänner på Lesbos som nu konfronterades med polisvåld, militariserade gränser, tusentals människor som anlände med båtar och var massfängslade på de grekiska öarna.
Varför kände jag mig som en Judas medan min bror höll på att dö ifrån mig? Svaret är att jag led av Messiaskomplex. Det är svårt att medge sådant. Jag var Moses i Sinai. Jag lyfte mina armar. När jag sänkte armarna förlorade israeliterna mot kananéerna. När jag lyfte dem vann de. När jag blev trött i mina armar hjälpte min bror Aaron mig att hålla dem högt i luften. Människorna i min värld var antingen Aaron eller förrädare. Jag var unik, avgörande och oersättlig i kampen. Jag kände att jag förrådde min bror genom att ha sådana tankar, medan han låg för döden tio meter ifrån mig.
Men min bror dog inte. Jag känner mig fortfarande som Moses i Sinai. Men jag är inte han. Jag håller honom därborta i Sinai inom mig. Ibland ler jag åt honom. Jag försöker säga till honom: lugna ner dig, dina armar är trötta, rök en cigg, skriv en dikt eller sjung en sång om det gör dig glad, men känn dig inte som en förrädare, det är världens faraoner som är förrädare. Inte jag, inte du, inte mina vänner, inte min bror, inte min syster.
