Enligt uppgifter har Bali bett tjejen i fråga, som var 15 år när relationen inleddes, om nakenbilder och gjort sexuella inviter. Han själv menar att detta är falska anklagelser och beskriver det istället som en vänskapsrelation där han agerat mentor. Balis sambo uttalade sig också om situationen i en intervju med Expressen, hon sa: ”Jag tror att det kommer bli svårt för en man att hjälpa en kvinna inom politiken efter detta.” På ett sätt hoppas jag att hon har rätt.
För att förtydliga: Jag gillar mentorskapet och tror generellt människor mår bra av att hjälpa varandra. Personligen har jag mycket att tacka äldre män för. Det handlar om redaktörer som uppmuntrat mig, bollat vägar framåt och låtit mig ta del av deras rika kontaktnät. Dessa relationer har haft tydliga gränser, varit befriade från konflikter och befunnit sig mils avstånd från metoo (utom den gången jag felskickade ett godnatt-sms som skulle till min kille men råkade hamna hos min dåvarande redaktör, men även då gick det bra! Redaktören i fråga svarade: “Sånt händer” och det var inget mer med det).
Mentorskapet har alltså bara varit till min fördel, men kanske är det så att jag har haft tur. För hur cyniskt det än låter så ligger det något rent transaktionellt i den här typen av relationer. Det kan handla om något så banalt som “goodwill”, alltså att makthavare helt enkelt mår bra av att göra något som ses som moraliskt uppbyggligt. I andra fall är mentorskapet en långsiktig investering då en yngre person “på väg upp” är någon man potentiellt kan dra nytta av längre fram. Men det går inte att bortse från att den här typen av förhållanden ofta innehåller en sexuell dimension. Även om den ofta stannar på en imaginär nivå är den pornografiska klichén om den unga eleven och den äldre, erfarne handledaren uppenbarligen högst närvarande i verkliga relationer än idag.
Många män i offentligheten har uppenbarligen svårt att hantera det överläge en mentorsroll innebär. Och på ett sätt förstår jag dem.
För det är något med unga kvinnor och äldre män. Det är något djupt odlat i vår populärkultur, ungdomens dragningskraft är universell och tidlös, det är faktiskt som om det ligger i vår natur att älska unga flickor. Av en tillfällighet ramlade jag över en upplaga av porrtidningen Playboy från 1977 förra helgen. Exemplaret innehöll bland annat en utvikningsbild på just detta nummers “Miss October”. Ni kan själva föreställa er hur bilden såg ut, det anmärkningsvärda var de små fotografierna i det vänstra hörnet. Där gick det nämligen att skåda “Miss October” som barn i olika åldrar. Fotograferade porträtt från när kvinnan i fråga var så ung som fyra år.
Även om de här pedofila inslagen var från 70-talet är ungdomsfetischeringen högst närvarande i kulturen än idag. De hårlösa kropparna som för tankarna till det prepubertala, den ökade efterfrågan på skönhetsprodukter och ingrepp som får dig att se yngre ut, unga kvinnliga skådisar som castas för att spela 50-åriga morsor för att de 50-åriga skådisarna ser för gamla ut och alla dessa manliga makthavare med betydligt yngre flickvänner.
Det är skillnad på ursäkter och förklaringar. Den strukturella besattheten av unga tjejer är en förklaring till de äldre männens återkommande övergrepp. Och till att mentorskapet sorgligt nog ofta får motsatt effekt och blir något som gör stor skada istället för tvärtom. Det betyder inte att det är en ursäkt.
Bruno Mars hit “Young girls” från 2012 är ännu ett snuskigt exempel på fetischeringen av unga tjejer, men kanske kan låten också fungera som skräckpropaganda inför framtida mentorskap:
“All you young wild girls
You make a mess of me
Yeah, you young wild girls
You'll be the death of me, the death of me.”
