Tidigare i år gick Moderaterna ut med förslag om att införa fler tuffa åtgärder mot den organiserade ungdomsbrottsligheten i förorterna, genom att höja skadeståndet som gärningsmännens vårdnadshavare ska betala. Detta för att stimulera föräldrarnas ansvarskänsla för barnen på glid. I samma veva propagerade Elisabeth Svantesson (M) för att nyanlända måste anpassa sig till svensk arbetsmarknad om integrationen ska lyckas (som om det finns en särskild ovilja att arbeta inom just invandrargrupper).
Nu är det inrikesminister Mikael Dambergs tur att skärpa retoriken och rikta skuldfingret mot den, tydligen, homogena gruppen ”invandrare”.
I en intervju i Aftonbladet förkunnar Damberg Socialdemokraternas vilja att vräka kriminella för att ”städa upp i segregerade bostadsområden”. Han menar att det inte är en mänsklig rättighet att terrorisera sina grannar och att det är provocerande när kriminella åker runt i dyra bilar med guldkedjor om halsen.
”Det fanns en ängslighet tidigare att beskriva en del problem, man ville inte ses som rasistisk och så vidare… Vi måste vända utvecklingen och vi måste vara tuffare”, säger Damberg till Aftonbladet.
Men vilka är orsakerna till att gängkriminaliteten växer just i förorterna?
Att för många invandrare bosatt sig i samma områden, vilket skapat en växande segregation, analyserar Damberg, utan att vidare redogöra för på vilket sätt ”för många invandrare i samma område” leder till ökad kriminalitet.
Vilka som i det här fallet klassas som invandrare är inte heller helt klart. Syftar inrikesministern på danskar, ryssar eller måhända syrier? Har det i så fall betydelse hur länge dessa bott i Sverige, eller är de lika brottsbenägna oavsett?
De hårdare tagen är en av Socialdemokraternas riktlinjer inför partikongressen senare i höst. I en skrivelse talas det om vikten av straffskärpningar, fler verktyg för polisen och skärpta sociala åtgärder, rapporterar Aftonbladet.
Allvarligt talat, det här känns inte helt skönt i maggropen. Varför apar Socialdemokraterna efter högerns tröttsamma retorik om hårdare tag, utan att ens nämna proaktiva åtgärder eller en jämlik politik för alla? Var är klassanalyserna? Självkritiken kring den misslyckade integrationspolitiken? Jag menar, det är ju inte ”invandrarna” själva som satt sig i miljonprogramsområden och valt ett liv i utanförskap.
Att vräka gängkriminella för att de inte ska terrorisera sina grannar är det nog många som sympatiserar med, särskilt när rapporterna haglar om skjutningar och oskyldiga som hamnar i skottelden. Men var ska de vräkta kriminella ta vägen? Förvärras inte problemen snarare av att gängen blir helt rättslösa?
Socialarbetare som offentligt uttalar sig i frågan menar ofta att hårdare tag inte hjälper, utan det som måste till är att fler myndigheter än polisen tillåts ta ansvar.
Socionomerna Johanna Thorn och Gustav Gabrielsson menade, exempelvis, i en artikel för GP (2019-05-18) att hårdare tag kan uppvisa goda resultat på ytan kortsiktigt, men förvärra problemen på lång sikt:
”Ett (…) tydligt exempel är när USA 1990 tvångsdeporterade MS13-medlemmar (ett gatugäng aktivt i Centralamerika och USA, vars informella motto är döda, stjäla, våldta och kontrollera) tillbaka till El Salvador. Det resulterade i att deras makt befästes då de först centraliserades till en geografisk position utan stöd eller tillsyn. Därefter spred de sig utåt igen.”
Att kriminella åker runt med guldkedjor om halsen, i dyra bilar, förgrymmar nog fler än inrikesministern, men har till stor del att göra med den stora mängd pengar som finns i narkotikahandeln. Så vad sägs om att lägga mer resurser på tullen? Eller att arbeta uppsökande i de innerstadsområden där drogförsäljningen är som högst?
Segregationen, som Damberg ju nämner som en bidragande faktor, löses väl inte heller med hårdare tag? Varför inte lägga mer resurser på skola, gratis aktiviteter och fritidsgårdar?
Polisen kommer in först när gängen bildats och brottsligheten är ett faktum, så hur kan vi förebygga och bromsa av den oroväckande utvecklingen, snarare än kasta ut förenklade politiska ”sanningar” under ett valår?