Jag besökte Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm. Det är något med de där konstutställningarna som både lockar och skaver. Samtidigt som det är vackert, spännande och ibland berörande, smyger sig en annan känsla på. En som är svår att sätta ord på. Under flera besök under årens lopp har samma sak hänt. En känsla av att inte riktigt hänga med. Som om något viktigt finns där, men inte riktigt går att nå. Många verk, och framför allt installationer, passerar utan att landa hos mig. Förståelsen infinner sig inte. I de stunderna dyker en obekväm tanke upp: är det här gjort för alla – eller bara för några få? Det är lätt att göra det till en personlig brist, som om det är bara jag som inte fattar djupet i dessa verk. Att tänka att det handlar om att inte vara tillräckligt bildad, tillräckligt insatt. Samtidigt visar forskning något avslöjande. Hur vi upplever konst hänger nära ihop med vad vi har med oss i bagaget. Den som vuxit upp nära kultur, som gått på museum eller studerat konst, har andra verktyg för att tolka det som visas. Det handlar om det som kallas kulturellt kapital – något som byggs upp över tid, inte något man bara “har”. Det går inte heller att bortse från individens socioekonomiska bakgrund. Studier visar att deltagande i kultur är ojämnt fördelat och starkt kopplat till utbildning och sociala och ekonomiska förutsättningar. Det gör att vissa känner sig hemma i konstvärlden, medan andra står utanför och tvekar. Den där känslan av att “det här är inte för mig, jag fattar ingenting” uppstår inte i ett vakuum. Hemma fortsätter samtalet med min man. Han anammar ett annat perspektiv: Kanske behöver man inte förstå allt. Kanske räcker det att uppleva, säger han. Forskning ger faktiskt stöd för det också. Många museibesökare söker inte en korrekt tolkning, utan en känsla, en stämning, något som berör. På så sätt finns det en frihet i att bara se. Och ändå. Något skaver kvar. För samtidigt visar forskning att sammanhang spelar roll. Titlar, texter och förklaringar hjälper oss att se mer. När den hjälpen saknas blir konsten svårare att ta till sig, särskilt för den som inte redan är insatt. Det betyder inte att konsten i sig måste förenklas, men att vägen in borde göras bredare och anpassad till en bredare publik. Vågar jag säga det? Det betyder att konsten behöver vara mindre elitistisk. Tankarna går till ett annat sammanhang: När Bad Bunny stod på scen på Superbowl och ville säga något om frihet och autonomi. För den som delade hans referensramar blev budskapet tydligt. För oss andra blev det symboler som vi inte förstod. Inte ens med rötter i Latinamerika, som jag själv har, var det självklart att avkoda alla hans symboler. Först i efterhand, genom andras förklaringar, började helheten ta form. Kanske är det där frågan om elitism egentligen bor. Inte i att konsten är svår, utan i vem som förväntas förstå den från början. I vilka erfarenheter som tas för givna. I vilka koder som lämnas outtalade. Om konsten vill vara relevant bortom sina egna rum räcker det inte att hänvisa till betraktarens brist eller att säga ”det räcker med att du tar till dig det visuella” eller saker som att ”budskapet ligger i betraktarens upplevelse.” Ansvar måste också ligga hos konstnärerna och institutionerna. Att göra konsten mer tillgänglig handlar inte om att förenkla den, utan om att bjuda in fler. Att ge fler nycklar, fler ingångar, fler sätt att förstå.
När fler bjuds in att bidra och ta del av konsten sker också något psykologiskt. Känslan av utanförskap minskar och ersätts av en upplevelse av tillhörighet. Självtilliten växer när fler perspektiv får plats och tas på allvar. Det skapar trygghet att tolka, att känna och att tänka högt. När människor får uppleva att deras sätt att förstå världen räknas, stärks både identitet och delaktighet. Och i det öppna rummet kan konsten bli just det den ofta vill vara – en plats där vi möts, inte där vi sorteras.
