Vänsterrörelser är traditionellt bättre än högerdito på att se den utsatta människan – etniska och sexuella minoriteter, flyktingar – och har ofta starka aversioner mot regimer med fascistiska och imperialistiska agendor. Rysslands blodiga och oprovocerade anfallskrig mot Ukraina borde vara ett skolboksexempel på den typ av konflikt där vänstern går i bräschen för protestmarscher och skriver glödande upprop. Ändå har det visat sig finnas ett motstånd hos vänstern både i Sverige och internationellt, inte minst i den pacifistiska falangen, att höja rösten mot Rysslands krig. Varför?
Putins styre har rört sig från auktoritärt till att av många experter klassas som en ren diktatur – alla protester slås ner, information når inte folket – och det har skickat miljoner ukrainare på flykt. Över 90 procent av dem är kvinnor och barn; kriget klassas som den största humanitära katastrofen av sitt slag i världen idag. Ryska soldater våldtar kvinnor och flickor och, i ett eko av Sovjettidens brott mot mänskligheten, kidnappar och tvångsadopterar systematiskt ukrainska barn till ryskt territorium. Ett brott som klassas som folkmord och som föranlett starka protester från FN, EU med flera.
Är det i detta eko som tveksamheten och kanske även skammen ligger – att återigen tvingas erkänna att Ryssland inte var det paradis man drömde om under Sovjeteran utan tvärtom en stat som gång på gång attackerar, koloniserar och hotar sina europeiska grannar? En stat vars upprepade och medvetna brott faktiskt trumfar Den Store Djävulens, USA:s?
Den framstående ukrainska författaren Halyna Kruk gav inte mycket för vänsterintellektuellas hållning när jag intervjuade henne i Lviv i höstas: ”Pacifism är en god teoretisk idé för en teoretisk värld där fred råder. Under ett angreppskrig där män, kvinnor och barn mördas måste man klara av att skilja på nödvändigt försvar av liv och land och att döda för lusts skull.”
Den unga ukrainska icke-binära konstnären Natalja Gurba skriver på Twitter den 28 januari: ”Jag kan inte beskriva hur det känns att förlora hela sin vänsterkrets en grupp i taget över det faktum att mitt hemland står inför ett folkmord. (…) Rörelsen för transformativ rättvisa, var är ni? Grupper som kämpar för queer-rättigheter, var är ni? Klimaträttsaktivister. Förkämpar för social rättvisa. Djurrättsgrupper. Feministiska organisationer. Var är ni? Vad har ni gjort det senaste året för att bekämpa falsk information?”
Ja, tystnaden är stundtals öronbedövande.
Jag har ingående granskat Rysslands invasionskrig med fokus på de ukrainska kvinnornas lidande. Det handlar inte bara om dagens ryska krigsbrott utan om kvinnor som bär på djupa, intergenerationella trauman av Ryssland, från mormoderns våldtäkt i ryska soldaters händer till den egna uppväxtens sovjetiska utrensning av ukrainsk kultur.
Befriade platser som Butja och Mariupol har avslöjat sanningen för omvärlden ända sedan våren 2022. Men när vänstergrupper som finska Kvinnor för Fred tar till orda gör de det inte för att protestera mot dessa fasor, utan för att skriva insändare med rubriker som ”Nato ett monstruöst hot mot världsfreden” (med klassisk rysk desinformation som: ”Att enbart anklaga Ryssland för Ukraina-kriget är att skamlöst vilseleda medborgarna”, HBL juli 2022). Och under konferensen Folk & Försvar i Sälen i januari höll den svenska fredsvänstern sitt eget ”Folk & Fred”, full av i sammanhanget ökända namn och vars grundare enligt en granskning av journalisten Patrik Oksanen är en ”ökänd propagandist för Kreml”.
En fredsrörelse som aktivt arbetar för att tona ner folkmordsregimers brott? Den typen av pacifism framstår snarare som grymhet. Fred, rättvisa och människokärlek har det åtminstone ingenting gemensamt med. •
För övrigt … är skådespelerskan och trebarnsmamman Kate Winslet en av allt fler kända röster som kampanjar för att IT-jättarna och vanliga föräldrar måste bli bättre på att inskärpa sociala mediers åldersgränser: ”Bara säg nej.” Hear, hear.
