Krönika: Varför är det så svårt för fredsrörelsen att fördöma Rysslands krig?

Vänsterrörelser är traditionellt bättre än högerdito på att se den utsatta människan – etniska och sexuella minoriteter, flyktingar – och har ofta starka aversioner mot regimer med fascistiska och imperialistiska agendor. Rysslands blodiga och oprovocerade anfallskrig mot Ukraina borde vara ett skolboksexempel på den typ av konflikt där vänstern går i bräschen för protestmarscher och skriver glödande upprop. Ändå har det visat sig finnas ett motstånd hos vänstern både i Sverige och internationellt, inte minst i den pacifistiska falangen, att höja rösten mot Rysslands krig. Varför?

Putins styre har rört sig från auktoritärt till att av många experter klassas som en ren diktatur – alla protester slås ner, information når inte folket – och det har skickat miljoner ukrainare på flykt. Över 90 procent av dem är kvinnor och barn; kriget klassas som den största humanitära katastrofen av sitt slag i världen idag. Ryska soldater våldtar kvinnor och flickor och, i ett eko av Sovjettidens brott mot mänskligheten, kidnappar och tvångsadopterar systematiskt ukrainska barn till ryskt territorium. Ett brott som klassas som folkmord och som föranlett starka protester från FN, EU med flera.