BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag tänker på hur farmor alltid släpade upp oss barnbarn för Nordingrås berg och vi fick ett Singoallakex och kanske lite saft ur en sirapsflaska. Eller en apelsin. Och hon sa ”Kolla, va fin utsikt”. Och vi njöt, och traskade sen hemåt. Kanske lekte lite i en rotvälta, och sen hem och titta på Bolibompa. På det viset har skogen fortsatt vara viktig – som en trygg vardagsvän som bara är.

Jag tänker också på den här vintern och hur rövig den varit. Hur klimatångesten plötsligt förkroppsligats och vintern har förvandlats till en sjuk vän, vars tillstånd är riktigt osäkert. För vintern kom aldrig riktigt. Min farbror jordbrukaren ojade sig snabbt i telefonen häromdagen över att värmen kommit alldeles för tidigt. Att det vart för lite skidåkning. Samtidigt har mitt Facebookflöde fyllts med glada tillrop om våren, krokusar och snödroppar. Men hörrni kamrater – våren ska inte komma nu. Det är fel. Sluta jubla. 

Snön kom aldrig, och jag sörjer det som en vän som gått bort. För klimathotet har plötsligt kommit alldeles in på kroppen. Och jag börjar inse hur fysisk miljön, naturen, klimatet, det som ger oss liv, det som är vår fysiska moder eller kalla det vad ni vill, är, nu när den plötsligt inte uppträder som den ska. I frånvaron kommer sorgen.

Det är som min vän Samantha, som flyttade hem till Järvsö med orden ”jag vill känna årstidsväxlingarna”. Jag fnissade lite lätt från min 21 kvadrat stora lägenhet i södra Stockholm. Men sakta men säkert har jag insett vad hon menar. Det är den osynliga men ack så kännbara förståelsen av en årscykel som faktiskt gör att jag förstår tiden, livet och mig själv. Och när då vintern 2016–2017 aldrig dök upp – då blir det ett kvitto på att något är fel. 

För jag tror att den osynliga kunskapen, den utan ord eller beskrivning, den som bara känns och finns, är livsviktig. Det som vissa skulle kalla för new age-flum. Men om vi inte håller det osynliga men ack så kännbara i handen, kommer mörkret sakta smyga sig på utan att vi märker vad som sker. 

Och det är lite där vi är med miljön. Snart har den gett upp och kommer skratta oss rått i ansiktet och ba ”Vad var det vi sa era idioter. Vem ska ta hand om er nu? Inte jag i alla fall. Jag har annat att tänka på än att förhålla mig till er pissiga misshandel.” Sent ska syndarn vakna, och ujujuj vad kapitalet och makten sover gott just nu.

I vårt kapitalistiska samhälle har vi en förmåga att förvandla allt till varumärken – relationer, hushållsysslor, känslor, konstnärsskap. Och likadant är det med skogen. Men när glossiga turistmagasin skriver om mäktiga urskogar och trolska landskap kanske det i själva verket är en produktionsskog som sakta urholkas till förmån för den mycket lukrativa skogsindustrin, den som sakta men säkert tar död på den biologiska mångfald som vi tror fortfarande huserar i våra svenska skogar. Men visste ni om att det är mindre än tio procent av skogen som fortfarande är urskog, det vill säga skog opåverkad av skogsbruk? Att den biologiska monokulturen breder ut sig över landskapen på samma sätt som den rasistiska diskursen vill få våra sociala relationer att bestå i samma enformiga monokultur?

På samma sätt som vi vill ha autentiska resmål på semestern utomlands med ”äkta” kultur och ”mysiga” stadsdelar som i själva verket är gentriferade områden så är skogen mycket snart ett urholkat varumärke. Jag säger som min vän Olle – skit i Slussen och rädda skogen. Den är vi mycket mer beroende av.

En kort tröst kom i slutet på januari – Samantha, Hampus och jag for upp till Jokkmokks marknad för att spela och körde längs med snökysst mark. För att få tiden att gå läste vi högt från Wikipedia om den stora bergskedja som huserat i Norden i 400 miljoner år – Skanderna. Mäktig artikel för den som är intresserad av historia samt av att dämpa sin ångest. För vet ni? Vi Homo sapiens är ändå helt marginella i relationen till naturen. Vi har funnits här i 125 000 år. I relation till 400 miljoner år är det ... ingenting. Vi må se oss som härskare, och nog leder vi moder jord in i en riktigt risig situation. Men naturen kommer ändå vinna. Det känns som en trygg pessimistisk axel att luta sig mot i denna prilliga tid.