Helena Hedlund: Vår osynliga katt Gunilla

Måste du förändra allt? Sjuåringen storgråter. Lillebror har fått en ny overall. Nu ser han ovanlig ut. Dessutom bytte jag nyss sänglampa. Nu är ljuset inte som förut. ”Allt känns ovanligt. Jag vill ha det exakt som förut!” Jag tröstar och försöker förklara att allting förändras hela tiden, du och jag och världen omkring oss. Men han bara gråter och gråter och jag inser att det just nu är helt fel tillfälle att berätta om huset. Som vi vill köpa. Och flytta till. Och förändra precis allt. Det är visning nu på söndag.

Men jag förstår honom. Jag är också livrädd för förändring. För har man det så bra som vi har det så borde risken vara ganska stor att en förändring är detsamma som en försämring. Inte kan det väl hela tiden bara bli bättre och bättre? Det måste väl vara lika omöjligt som idén om evig tillväxt? Någonstans tar det stopp. Och det otäcka i att fullt ut tänka tanken: aldrig mer. När sjuåringen inser att ettåringen inte alltid kommer att vara bebis. Sorgen, tårarna, jag förstår honom. Åldrarna försvinner omärkligt och de bebisar vi en gång hade kommer aldrig tillbaka.