Panik infann sig förstås. Hur skulle jag nu överföra pengar mellan mina konton, förnya receptet som var förbrukat eller stå ut med att inte vara anträffbar dygnets alla vakna timmar?

Tack vare en flitig ”sambandscentral” (en kompis som höll kontakten med hittegodsavdelningen i Nyköping) tillika trogen ”biljettservice” (min morsa som köpte tågbiljetten dit) kunde jag bege mig till hittegodskontoret redan nästföljande dag.

Solen stod högt på himlen när jag och min hund Sophia klev ut från tågstationen i den lilla tätorten vid sörmländska kusten. Väl på plats utanför linjebuss-företaget Nobina fick jag hjälp av en fryntlig busschaufför som ringde efter Bodil, som tagit hand om min högt skattade lur.

”Det är en hund som söker dig, Bodil”, skojade han och tittade först på Sophia, sedan på mig.

Jag skrattade också. Chaufförens snällt klingande basröst och närmast klyschiga utseende – magen som putade fram under västen, med lokaltrafiks-loggan på bröstet, det snaggade håret och mustaschen – framkallade barndomsminnen från när vuxna klappade en på axeln och löste problemen som uppstått.

En kort kvinna med lite krökt nacke och pigga ögon kom ut efter en stund med min svarta, avlånga fyrkant i handen. Sophia viftade glatt på svansen och hälsade lika nyfiket som alltid på nya bekantskaper.

Jag tog emot mobilen och frågade Bodil hur jag bäst kunde gå tillbaka till stationen. Eftersom hittegods låg några kilometer från centrum hade vi åkt taxi dit, för att hinna innan stängning.

”Jag kan skjutsa dig”, svarade hon utan att blinka.

Bodil visade sig vara gammal busschaufför som gått i pension, men stannat kvar i företaget, nu som högsta hönset på avdelningen för drulliga passagerares bortglömda ting. Berättelserna avlöste varandra under den korta turen tillbaka till tågstationen: Pensionärsliv, semesterplaner och ”gubben som mest är tyst”.

”Det känns inte som att folk gör sånt här för varandra längre”, hörde jag mig själv säga, fortfarande lite överrumplad av Bodils självklara hjälpsamhet.”

”Det kanske är en generationsfråga. Jag gillar att prata med folk”, sa Bodil och ryckte på axlarna.

Ja, kanske är det så. Min generation, 80-talisterna, växte upp när uppstickare som Kristdemokraterna och Ny demokrati tog sig in i riksdagen. När Carl Bildt fick den sällsynta chansen att bilda blå regering i Sverige, för att efter misslyckandet tvingas lämna över till Socialdemokraterna igen. Vänsterpartiet växte, medan S fortsatte att tappa greppet om sin forna överlägsna ställning. Vår generation har en fot i det ”gamla Sverige” och den andra i den nyliberala soppa som blev.

När Bodil var liten garanterades generell välfärd för medborgarna genom storskaliga lösningar inom sjukvård, utbildning och ökat bostadsbyggande. Det fanns en framtidstro och en vision för stark sammanhållning (även om miljonprogramsområdena senare skulle visa sig vara en starkt bidragande orsak till segregation).

När den allmänna välfärden säkrats sköljde en vänstervåg över Sverige, tätt följd av den gröna vågen.

Idag står vi i spillrorna av tidigare generationers framtidshopp, ansträngningar och mödor. Ibland känns det som att befinna sig i post-apokalypsen. En så självklar sak som att ha råd med tak över huvudet blir idag en stridsfråga och det enda parti som säger ifrån beskylls för splittring. Även av de som borde ingå i en röd allians. Det som förenar hör till dåtiden, nu gäller det att se om sitt eget hus (om du har råd med det, vill säga).

På ett café vid Nyköpings tågcentral fortsatte mysigheterna den där soliga dagen. Trevlig personal snackade avslappnat om väder och vind. Sophia var omåttligt populär och belönades med tjocka skivor leverpastej.

För en stund skingrade sig den post-apokalyptiska dimman och ett litet framtidshopp slog rot i vattenhålet av några främlingars självklara givmildhet.