”Jag skulle vilja skriva en Superbad för svenska tonårstjejer.” Så skrev jag på Twitter för ett tag sedan. Jag hade just sett om Superbad, eller Supersugen som den heter på svenska, en Judd Apatow-producerad komedi från 2007.
Den handlar om Evan (Michael Cera) och Seth (Jonah Hill) som precis ska sluta high school, och som desperat vill få varsin tjej innan college börjar. För att kunna gå på en fest där deras drömtjejer befinner sig måste de fixa sprit, och det blir en natt med allehanda knasiga möten, galenskap och äventyr.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Knas, bästa polare, alkohol, få ligga, och äventyr. Det finns ett antal sådana komedier och serier, men kan ni komma på någon med tjejer i huvudrollen? Nej det är nästan omöjligt. För i film och tv-serier om tonårstjejer ser det som bekant ut så här: sexuella övergrepp, kräksfylla, ångest, självskadebeteende, mindervärdeskomplex, mobbning, ångest, ätstörningar, frånvarande/missbrukande föräldrar, kompissvek, uthängd på internet, ångest, tjatsex med tillhörande kille som skiter i en efter oskulden rykt, ångest, skolproblem … sa jag ångest?! Skulle man tro fiktionen är det ett tårfyllt hundraprocentigt helvete varje dag att gå i högstadiet och gymnasiet!
Jag gillar ungdomsserier och har precis plöjt Tretton skäl varför, en ungdomsserie på Netflix som handlar om 17-åriga Hannah och om varför hon tog livet av sig. Som titeln antyder finns det 13 förfärliga skäl till varför hon gjorde detta.
Det är en fantastisk serie, absolut, som lyckas vara både sorglig och väldigt spännande, men som ni förstår målas det inte direkt ut att tonårstjejlivet är en picknick utan snarare en lång räcka av sexuella övergrepp, utfrysning och nätmobbing. Vi har ju säsongsstartsaktuella älsklingsserien Skam förstås som känns härlig för att tjejerna faktiskt får vara roliga och partaja utan att det slutar i katasmurf varje gång, men om ni såg min lilla lista ovan så kan vi bocka av redigt med ångest, ätstörningar och sexuella övergrepp även där.
Hur extremt overkligt det än låter har många tonårstjejer i verkligheten precis lika förbannat roligt och knäppt som kill-dito! Fast vi får bara inte se det av någon anledning.
”It made me wonder”, som en kvinnlig tv-karaktär utan problem med att ha kul brukade säga – varför får unga tjejer aldrig ha kul i fiktionens värld?!
Är det för att det på något sätt har det blivit synonymt att ”tonårstjej” = att må dåligt? Det kommer ju ungefär en larmrapport i veckan om ”unga tjejer mår allt sämre”. (Jag är ärligt talat helt säker på att de inte oavbrutet mår sämre och sämre och sämre år för år, ungefär som att ungdomen, tro det eller ej, inte blir latare för varje generation, utan det är mer okej att prata om psykisk ohälsa nu.)
Saknas glada tjejgäng på film eller i tv för att det finns en fördom som säger att tjejer inte kan umgås i gäng utan draaa-maa (sagt med Penetrator-Chris röst)? Eller ser det ut så här för att en så stor majoritet i dramabusinessen är män? Men å andra sidan så verkar de kvinnliga filmskaparna inte heller intresserade. Eller är det för att tjejer inte anses vara lika skojiga som killar?
Det är så konstigt. Som om vi inte ville ragga på killar (på gymnasiet var vi några tjejer som ingick i en sammanslutning med det inte speciellt diskreta namnet ”Killjagarklubben”). Eller på äventyrliga sätt skaffade sprit (den gång A tappade en flaska ouzo smuggelgömd under tröjan framför sin fredagsmysande familj med en krasch rätt ned i golvet). Som om vi aldrig hade äventyr (klättra ut genom fönster – åka till stan och gå på svartklubb – klättra in igen – gå till skolan) eller garvade dagarna och nätterna i ända åt töntiga skämt och pinsamheter?!
Var finns knaskomedierna om de tjejerna, om oss? Var finns skildringarna av tonårstjejer som upplever helt galna nätter som definitivt inte slutade i tårar och kräks i håret? Jag tror det finns mängder av supersugna tjejer därute, så, som sagt, jag får väl skriva en egen historia om dem då.
