Krönika: Var är alla lokalpolitiker mellan valen?

Det har nu gått lite drygt ett år sedan det senaste valet. Det är lustigt nog också lite drygt ett år sedan jag såg någon form av politiskt aktivitet eller någon form av politisk dialog ute på gatorna från något av våra sju kommunpartier. Hänger brist på aktivitet och engagemang gentemot den egna kommunens invånare ihop med att man helt enkelt inte känner att man har något att vinna på det under de tre åren mellan valen? Eller är det bara en tillfällighet? 

Under sensommaren och hösten 2014 kändes det som under vilket valår som helst, att man nästintill kan gå ut vilken tid på dygnet som helst och någonstans möts man av kampanjande politiker. Det delas ut pins, flyers. Det samtalas och det diskuteras. Det ligger någon form av hopp i luften oavsett vilket parti du själv sympatiserar med. Kampen tätnar och någon gång i mitten av september slås spiken i kistan in, resultaten och rösterna inkasseras till höger och vänster. De efterföljande en till två veckorna debatteras valresultaten flitigt i alla samhällsklasser och i alla partiläger. Sedan går vi tillbaka till det där trista, typiskt svenska,  där man helst inte ens ska nämna något alls om politik då det kan väcka anstöt eller skapa stel stämning. Hur har det blivit såhär?