Krönika. Kawa Zolfagary.

2014-05-10 14:18

Vänsterns styrka är högerns svaghet

En politisk rörelse som slutar ifrågasätta och börjar blunda för misstag i ett försök att vinna fler röster kommer snart finna att de tappat fotfästet totalt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Vi behöver mindre internt tjafs och mer sammanhållning, det är något man ofta hör i politiska diskussioner. Särskilt nu när Feministiskt initiativ har seglat upp i opinionen och för ett slags lågintensivt krig mot Vänsterpartiet kan man få höra den gamla uppmaningen till samarbete och lugn. Även om det ibland är lite för mycket strid och alldeles för lite möten på gemensam mark så är just den interna diskussionen och självkritiken den progressiva rörelsens styrka. Samtidigt som den är högerns största svaghet.

Under valrörelserna 2009 och 2010, först valet till EU-parlamentet och sedan våra nationella val, så var ropen på enighet något som konstant dök upp under debatterna. Jag deltog själv som debattör i över hundra debatter och minns nog inte en enda där någon inte efterfrågade samarbete över partigränsen. Ibland även över blockgränserna, men det var inte alls lika populärt. I Södermanland där jag kommer ifrån gjorde vi upp bland de tre rödgröna partierna, under debatter skulle vi hålla en enad front mot högern. Det var viktigare att stoppa fyra år till med Alliansen än att slösa debattsekunder på att hugga på framtida regeringspartners. Det gav inte särskilt bra resultat, högern var helt enkelt bättre på det där med att hålla sams utåt.

Jag tror att det är högerns största styrka, de är beredda att blunda för vilka fel som helst för att nå sina mål. All intellektuell hederlighet försvinner ut genom fönstret när Alliansen vill vinna politiska poäng. Särskilt udda är det när Moderaterna begår solklara övertramp men möts av kompakt tystnad från småpartierna i Alliansen. Nuon, Billströms rasism, den ökande arbetslösheten, alla arbetsmarknadsåtgärder som visat sig vara fullkomliga haverier och ett enormt slöseri med skattepengar. Listan kan göras mycket längre än så, men listan på kritik från högern, även de som inte är kandidater för något parti, kan sammanfattas på en hand.

På andra sidan har man då den progressiva rörelsen. En av de tidigaste sakerna jag lärde mig om vänstern var alla skämt om hur vi splittras och bildar små egna partier, eller sekter, som består av olika bokstavskombinationer. Den moderna vänstern är mindre benägen att göra så idag, kanske för att man helt enkelt inte är lika många aktiva inom partierna idag som förr, så kan man fortfarande hitta vissa sådana tendenser. Små fraktioner som bryter sig ut och gör sitt yttersta för att lägga krokben för det egna partiet. Men detta är bara nyttigt, inget parti har en perfekt politik och allt tål att ifrågasättas. Även om man då och då bara känner att det behövs lite lugn och ro.

Självkritik gör att man konstant tvingas förhålla sig till verkligheten. En politisk rörelse som slutar ifrågasätta och börjar blunda för misstag i ett försök att vinna fler röster kommer snart finna att de tappat fotfästet totalt. Folkpartiets EU-vurmande är ett exempel på detta, Moderaternas hållning till arbetslösheten ett annat. Sverigedemokraterna förtjänar en helt egen text på ämnet. Den progressiva rörelsens väljare och aktivister låter inte partierna komma undan lika enkelt som högern skulle jag vilja påstå. När såg ni sist en diskussion bland högerns väljare och representanter som handlade om utvecklingen av deras partier och rörelser? Har de överhuvudtaget något som ens kan liknas vid en idédebatt?

Se på den kritik som Feministiskt initiativ har fått utstå efter att de i en debattartikel skrivit att de vill ha ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”, eller den feministiska kritiken som riktas mot Vänsterpartiet. Socialdemokraterna möter kritik från alla håll om precis allt, och det är väl standard för partiet som alla andra partier tvingas förhålla sig till. Det finns mycket de progressiva partierna vänster om mittensträcket kan mötas över och samarbeta kring, kanske är vi alldeles för kritiska ändå. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att partiernas politik vässas just för att vi aldrig låter varandras brister vara. Fajten mellan Feministiskt initiativ och de andra partierna får nu mycket uppmärksamhet och jag tror att det är något bra. Jag ser hellre en diskussion mellan progressiva partier om hur man bäst arbetar feministiskt än en diskussion om ifall vi ska vara feministiska överhuvudtaget.

Högern hämtar argument och PR-kampanjer från högavlönade konsulter på tankesmedjor, vänsterns argument utformas och vässas i idédebattens smedja bland eldsjälar och aktivister. De försöker skyla över problemen Sverige står inför och dränker intern kritik med löften om ytterligare skattesänkningar. Vi identifierar problemen och utformar lösningar tillsammans, med hjälp av vetenskap och principer. Det finns områden där den progressiva rörelsen fortfarande behöver utvecklas och bli bättre. Frågor som berör antirasism, feminism, transrättigheter och klass. Men vi låtsas åtminstone inte att vi har svaren på allt, den attityden leder bara till förfall. I höst leder den förhoppnings också till en valförlust för Alliansen.

BÄST JUST NU

Feministiskt initiativ lyckas öka sitt medlemsantal i rekordfart. Härligt att fler lockas in i politiken, hoppas bara att deras medlemmar inte går mot samma öde som Piratpartiets.

SÄMST JUST NU

Tidningen Riksdag & Departement läggs ner. V och MP var de enda som ville rädda den. Det är inget annat än skandal.

Kawa Zolfagary
Kawa Zolfagary 

Debattör, pressekreterare för Kommunal och författare till Vita kränkta män. Var fjärde vecka skriver han krönikor i Dagens ETC.