”Vänsteravhopparna kan gott säga tack!”, replikerade Flammans Tor Gasslander och syftade på att flera av ”avhopparna” under lång tid arvoderats av just vänstern.
”Förr var det demokratifrågan som delade vänstern. Nu är det i stället jämlikhetspolitikens innebörder som börjat spränga den”, analyserade Per Wirtén utvecklingen i Sydsvenskan.
Är det sekundsnabba sociala medier som gör det så svårt att hänga med i svängarna, eller är det bara för tidigt att analysera en splittring medan vi ännu är mitt uppe i förloppet?
Strävar inte den breda vänstern i grunden efter ett och samma mål: Ett jämlikt samhälle för alla?
Det är lätt att gå vilse i förstå-sig-på-behovet när så många har poänger i vad de säger, samtidigt som poängerna ofta kommer i färdiginslagna paket vilka sällan lyckas fånga hela verkligheten.
Elina Pahnke levererade just ett sådant paket i Aftonbladet, i form av en uppgörelse med så kallade ”vänsteravhoppare”. Hennes text vibrerade av frustration över de hon menar ondgör sig över ”politiskt korrekt identitetspolitik”. Hon ansåg det vara ”märkligt hur tongivande vänsterskribenter hemfaller till denna problemformulering – och hellre ifrågasätter antirasisterna än kapitalisterna”.
En förvisso tankeväckande formulering, vilken dock förlorade sin tyngd när hon själv riktade skuldfingret mot flera namnkunniga vänsterdebattörer.
Särskilt upprörd var Pahnke på Daniel Suhonen för hans text i DN från kort efter valet 2018, i vilken Suhonen ansåg att dagens vänster bör ta lärdom av de folkrörelser som har vind i seglen, Sverigedemokraterna bland annat:
”Har någon en enda gång beskrivit SD som den kämpande folkrörelse de är? Kolla bilderna från Åkessons kampanjmöten. Det är massmöten. På varje arbetsplats finns det i dag många brinnande agitatorer för nationalism och stoppad invandring”, skrev Suhonen och menade samtidigt ”att vänstern aldrig kommer ur sin djupa politiska depression om inte inbördeskriget mellan identitetsvänster och fördelningsvänster upphör.”
Pahnke imponerades föga av analyserna:
”Det är häpnadsväckande att tro att svaret på framtidens vänsterrörelse hittas hos högern. Inte bara för att de är ideologiska motpoler, utan också för att det är en tondöv materialistisk hållning. Högern har de ekonomiska resurserna som vänstern inte har. De är ju den ägande klassen, stupid!”
Med risk för att belasta en enskild debattör oproportionellt mycket för ett problem i tiden, fultolkningar och lock för öronen vill säga, så är Elina Pahnkes text ett praktexempel på missriktad helig vrede.
Visst tusan har Suhonen en poäng om SD:s massmöten, vilka genomförs samtidigt som den breda vänstern internkrigar.
Pahnke har å sin sida helt rätt i att högern sitter på ekonomiska resurser, men långt ifrån alla som röstar blått eller nationalkonservativt är resursstarka. Här finns en minst sagt komplicerad verklighet att ta hänsyn till, med historiska tillika materiella orsakssamband, vilka Göran Greider beskrev så här i sitt inlägg i SvD:
”Den högerpopulistiska revolten är i hög grad de bortglömdas förfelade reaktion på en enorm våg av avregleringar, privatiseringar och ökad otrygghet. Det enda som kan ändra på det är massorganisering från löntagarnas sida. Och löntagarna – det är i dag en mångkulturell skara, det har i alla fall kulturvänstern insett.”
Det är svårt att avfärda den analysen, även om gliringen om ”kulturvänstern” känns märklig, då Greider snarare själv befolkar nämnda kulturelit än befinner sig i opposition till den.
Internkritik kan vara nödvändigt, så länge det finns en uppriktig vilja att mötas och förstå de man kritiserar. Tillspetsad retorik och hårda ord sinsemellan leder däremot sällan till något matnyttigt. Det är tid att samlas kring minsta gemensamma nämnare och lägger krutet på ”vi:et”. Total konsensus kommer vi nog aldrig att uppnå.
