Maria Sveland: Välkommen in i systerskapet, Blondinbella!

Det närmar sig jul och då måste vi vara snälla, annars kanske tomten inte kommer. Egentligen tycker jag att vi alltid borde vara snälla. Snällhet är en underskattad, aningen föraktad egenskap. Ju äldre jag blir, desto mer har jag kommit att uppskatta snälla människor, även om jag inser att det kanske inte alltid är konstruktivt. Ta till exempel en sån sak som den feministiska rörelsen. Brokig, bråkig, besvärlig, befogad, beryktad, bespottad, bevandrad, blasfemisk, burdus, briljant. Och så vidare. Inte alltid lätt att förstå alla falanger och åsikter, särskilt inte när de då och då bråkar med varandra. På pappret kan jag skriva under på idén om att en politisk frihetsrörelse som feminismen måste få vara bråkig. Att själva bråket får oss att växa. Skärper och utvecklar oss. Men i verkligheten gör bråken mig rädd och tyst. Jag rannsakar mig själv och försöker förstå varför jag tycker det är så fruktansvärt obehagligt när just feminister ger sig på andra feminister. Eller när kvinnor ger sig på kvinnor. Jag har inte alls samma problem när gubbar och män bråkar med varandra och/eller oss. Då tycks den nödvändiga distansen finnas där, ett avstånd som gör att jag kan skratta och tänka att de gott kan få sina slevar av tråkig, bränd gröt. En nykterhet som alltså inte infinner sig när kvinnor hoppar på andra kvinnor.

Kanske handlar det helt enkelt om den gamla vanliga konflikträdslan. Eller att jag som kvinna och offentlig feminist fått min beskärda del av grötslevar från andra kvinnor och feminister. Att det helt enkelt är obehagligt att vara föremål för vrede från dem jag identifierar som mina systrar och kamraters. En banal men mänsklig reaktion, om jag nu ska tillämpa lite snällhet mot mig själv. Det här är dubbelt och aningen svårförståeligt. Å ena sidan tycker jag som sagt att vi bör syssla med internkritik, att det är nödvändigt. Å andra sidan kommer jag allt oftare på mig själv med att tycka att vi borde hålla ihop i stället för att slåss mot varandra. Att vår kamp är gemensam, även om vi är en brokig skara med olika bakgrunder och erfarenheter. Vi måste inte tycka om varandra, eller ens tycka lika, men åtminstone inte vara elaka. Om vi behöver ta en diskussion, gör det, men försök undvika de mest föraktfulla formuleringarna och epiteten. Om du blir påhoppad och känner dig tvingad att svara, samma sak. Feminister och kvinnor är redan utsatta för alla möjliga, märkliga aggressioner, det behöver knappast späs på.