Krönika: Välja kulör 2016 – som en isad bana full av pr-avdelningar som gått i spinn

Ett tag bodde jag i en lägenhet där väggarna var svampmålade i två intensiva nyanser av köttrött. Jag har aldrig promenerat så mycket som under de månaderna. Det gick liksom inte att stanna inne, det kändes som att väggarna långsamt tuggade sig in i kroppen.

Färger påverkar oss, både på något slags primalplan och filtrerat genom en rad kulturella skikt. Samtidigt är de en så självklar del av vår tillvaro att vi tar dem för givna. Men vad vi ser är relativt. Inte bara hur vi tolkar kulörer, som om rosa är coolt, töntigt, provokativt eller bara en färg bland andra. Utan också vad vi verkligen ser. Att färgen blå är den som sist får namn är ett mönster som går igen i princip alla kulturer. Så sent som för 2 500 år sedan diktade Homeros inte om det blå Medelhavet i Odysséen, utan om det ”vin-mörka” havet. Himbafolket i Namibia har i dagsläget inget ord för det vi kallar blått. I tester kan de inte urskilja blått från grönt, medan de lätt noterar många fler nyanser av grönt än vad jag någonsin kommer kunna uppfatta. Tydligare blir det knappast inte att det som inte har ett namn, det syns inte.