Hanin Shakrah: Valet att bo i Malmö är en kärlekshandling

När den här krönikan skrivs så sitter jag i en lägenhet i Malmö, till brädden fylld av tilltufsade flyttkartonger bågnande av mina böcker, säckar med kläder, sängkläder och skrufs som aldrig verkar kunna slängas. Jag har kaninpuls efter en ovanligt helvetisk flyttkarusell, som avslutades med en lastbilsresa genom landet i ösregn. Sju timmar i ett framsäte på en lätt lastbil för att till slut, sent på fredagskvällen, mötas av ett flyttlag bestående av en hel drös kompisar och deras tonårsungar som tagit sig till Möllan i duggregn. Vald familj som kånkade, pustade och flämtade för att få ut alla saker ur lastutrymmet och in i det som nu är mitt hem. Gemila och Malek, Hussein och Omar. Bo och Malik, Cecilia och Almida, Tobias och Moa. Det är ett litet community som står där och väntar.

Min bror var skeptisk när jag berättade att det nog skulle bli så att vi skulle mötas av ett helt fotbollslag, men när lastbilen rullar in på min gata så står de där, Malmös bästa. Jag vaknar och packar upp, och några timmar senare, sju på morgonen, så dyker Surra, en morgonpigg vän, förbi med en stege för att jag ska kunna sätta upp lampor och gardiner. Hon sträcker fram hembakade kärleksmums på ett Gröna Anna-fat och säger ”välkommen hem”.