Krönika: Våga vara nöjd med tillvaron

Att sitta hemma på kammaren och behålla det för sig själv är inte att förvalta. Det är att försumma.

Mamma måste söka nytt jobb. På grund av omständigheter på arbetsplatsen hon haft i drygt femton år. Effektivisering och så vidare. Det är tråkigt, för hon var nöjd som det var. Vi står på perrongen och väntar på mitt tåg som ska ta mig hem till Stockholm, när hon berättar om ett möte med en jobbcoach: ”Jo, jag sa ju  att visst är det så att jag tycker det är viktigt med ett bra jobb där jag trivs, med trevliga kollegor och så... Att man går dit varje dag och att det känns bra, men att sen vill jag ju mest gå hem och vara med min familj, mina barnbarn och sköta om trädgården och sådär. Det är bra så liksom. Karriär och så... det är inte jag.” Då hade jobbcoachen protesterat: ”Okej, visst, så kan man ju känna, men det får du ju absolut inte säga på en arbetsintervju!” Mamma instämde i att så kan man ju såklart inte säga.