Jag var där, i Ramallah, som en mänsklig sköld. Tidigare på året hade massakern iflyktinglägret i Jenin ägt rum och International Solidarity Movement, ISM, växte fram. Unga människor från olika delar av västvärlden åkte till Palestina för att använda sig av sina kroppar och sina pass för att skydda palestinier mot den israeliska ockupationen och dess övervåld. Vi trodde vi var odödliga. Muren var ännu inte byggd, på marken på olika platser av Västbanken var det rödmarkerat var den skulle resas. En kort tid senare dödades nordamerikanska Rachel Corrie av en bulldozer när hon stod framför ett palestinskt hem som skulle demoleras. Muren byggdes. Allt blev bara värre och värre. Men jag kommer aldrig att glömma mannen med shortsen och ölen i handen. Han är en metafor.

Islamofobin är stark i alla europeiska länder idag, att hata muslimer är en fråga partier vinner val på, som nu senast i Nederländerna. ”Vi behöver ett omedelbart totalstopp för etablerandet av nya moskéer i Sverige”, säger ledaren för Sveriges rasistiska parti i ett tal till sina partimedlemmar – han säger också att han ska bekämpa islamismen genom att riva moskéer. Var de människor som tror på den gud som de kallar Allah ska be någonstans låter han vara osagt. Men i en DN Debatt-artikel (2/12) delar han in Sveriges muslimer i islamister och sekulära. Då behövs inga moskéer. 

Vänstern protesterar förstås mot vad partiledaren för Sveriges näst största parti säger. Men kritiken är kraftlös och andefattig. Tom på liv och energi. Som ett gammalt slagord som förlorat sin relevans. Framför mig ser jag mannen med shortsen och ölen i handen. Han tyckte inte om de religiösa, men han förmådde inte analysera dem och deras framväxt. Han gick ensam runt i sin protest, på baksidan av sitt hus, oförmögen att analysera sig själv och sitt eget misslyckande. 

Vänstern i Europa saknar en analys av extremismens framväxt, den saknar en idé om hur man ska göra motstånd. Extremhögern tar sig in i parlamenten, den religiösa fundamentalismen (lyssna på Ebba Busch!) likaså. Men inom svensk vänster – socialdemokratin inräknad – råder en total ovilja till att förändra sig, att tänka om och nytt. Men framför allt tycks man vägra att bygga allians och solidarisera sig med dem som går in i den lokal som hotas med rivning – moskén. De troende muslimer som den svenska rasistpartiledaren kallar för islamister gör vänstern nervös. Den gamla 1970-talsidén om att man antingen är vänster eller religiös finns kvar, likaså ett självgott förakt mot troende överlag. Men allra mest skapar rädslan distans. Rädslan för att liera sig med en islamist. En rädsla som endast kan övervinnas genom kontakt med den utsatta gruppen. 

Vänstern går runtpå en gräsplätt, iförd shorts med en öl i handen, och undrar varför det går så dåligt.

För övrigt… ska vi inte glömma att andas inför julhelgerna och tänka på att gemenskap är viktigare än presenter.