”Tack som fan”, säger den anorektiska kvällstidningskrönikören och rättar till de gula simglasögonen.
”Har du gjort slut igen? Hur många dagar höll det i så fall den här gången? En vecka? Ser du något i de där tonade simglasen förresten?”
”Nä, men i går var det fucking bra nära. Och nej, jag ser inte ett piss i den här skiten, men han propsar på att jag ska ha dem, att jag ska fästa mp3-spelaren i dem, men den sitter ju asbra i bikiniöverdelen, eller hur? Just nu känner jag mest för att ritualbränna allt som är hans och allt som han kommer kånkande med och tycker att jag ska ha.”
”Som ett par gula simglasögon som du knappast kan fästa i bikinin eftersom den knappt hålls uppe av din konkava bröstkorg. Inser du hur jävla mager du blivit? Ska jag bli orolig?”
”Min första reaktion när jag mår dåligt på grund av en man blir alltid att inte äta”, säger anorektikern och vänder bort blicken.
”Vad är det för jävla skit”, säger mediekvinnan. ”Är du inte lite för gammal för att lajva anorexi? Och med tre döttrar …”
Anorektikern dyker djupt ner mot den silverblänkande botten, när hon efter en alldeles för utstuderat lång stund kommer upp sliter hon av sig de gula simglasögonen och kastar dem så långt hon kan. Tyvärr landar de på ett litet barn som börjar gråta och vars mamma kastar irriterade blickar mot de båda mediekvinnorna.
”Moget”, suckar mediekvinnan. ”Berätta vad som hände i stället för att bete dig som en sinnessjuk människa.”
”Äh, det är bara att jag vet att det här aldrig kommer hålla”, säger anorektikern och övergår i någon pajig form av crawl.
”Hur kan du veta det?” frågar mediekvinnan.
”Samma situation uppstår om och om igen och den handlar om min person. Om mitt sätt att vara, som jag faktiskt inte tror att jag ens är kapabel till att ändra på. Eller vill.”
”Du menar dina rants?” säger mediekvinnan och skrattar till.
”Exakt!”
”Jag älskar dina utbrott!” fortsätter mediekvinnan. ”De är ju själva essensen av dig, du är helt ljuvlig när du bara går igång och bara rantar så där på samma gång vasst, elakt och humoristiskt. Vad är det han inte gillar med det?”
”Det är det jag inte begriper och det allra värsta är att det är så jävla godtyckligt. Vissa gånger bara garvar han och verkar älska det, och säger till och med att han tycker jag är så rolig när jag går igång. Men så plötsligt och alltid helt utan förvarning så blir han helt svart i blicken och sluter sig och blir skitläskig.”
Mediekvinnan tittar oroligt på anorektikern som ser gråtfärdig ut. ”Läskig? Som i att du blir rädd för honom?”
Anorektikern nickar vanmäktigt. Sedan snörvlar hon till.
”Men han har inte slagit dig?”
”Nej, gud nej! Det är jag inte rädd för. Han är noll våldsam. Men han får ett mörker över sig som är så djupt obehagligt och HAN börjar ranta.”
”HAN börjar ranta … för att han hatar att du gör det?”
Anorektikern ser bort.
”I rest my case”, suckar mediekvinnan och spottar i vattnet.
”Allt blir för svårt för att få något grepp om. Det godtyckliga, det oförutsägbara, det orättvisa. Vet du att jag grät så jag hulkade i tre timmar i går. Ingen man har gjort mig så jävla ledsen som han.”
”Och ändå är du med honom?”
Anorektikern simmar in mot kanten och lägger huvudet i händerna. Mediekvinnan lägger en hand på hennes axel.
”Vill du veta varför jag är med honom?” frågar anorektikern.
”Hemskt gärna”, säger mediekvinnan. ”För att han är din musa till boken du skriver?”
”För att han har så jävla stor kuk”, säger anorektikern bakom händerna.
Mediekvinnan börjar garva. ”För hans stora kuk!” upprepar hon alldeles för högt.
”Men du skulle se hur jävla stor den är! Jag har aldrig legat med någon som har så stor förut. Han kommer åt helt sinnessjukt underbara punkter inne i mig och jag har aldrig kommit så lätt med en man förut.”
När mediekvinnan återhämtat sig från sitt skrattanfall säger hon: ”Hur stor?”
”Jättelik! Jag kan inte sluta handen om den.”
Mediekvinnan bryter ihop igen. ”Det är bra!” säger hon. ”Utnyttja BÅDE hans gigantiska kuk och lova att använda vartenda jävla roligt ord han säger till boken. Och sedan bara drar du. Du kan ju för fan inte tona ner dig för en man. Eller ändra på dig. Lova det!”
”Jag lovar.”
