Med ”plattformarnas epok” syftar jag på det nät som växte fram efter den förra finanskrisen. Det nät som präglade hela 2010-talet och som dominerades av ett fåtal amerikanska företag. Man talade om Big Tech eller om FAANG (Facebook, Apple, Amazon, Netflix, Google), som täljde guld med virtuell smörkniv.

Under 2010-talet tycktes alltså dessa storföretag nästan ha befäst sin dominans för gott. De sög åt sig allt mer av den globala kapitalismens profiter. Hos dessa företag koncentrerades också allt mer av makt över det offentliga samtalet. Ur ett vänsterperspektiv var det givet att Big Tech var problemet. Två motståndslinjer utkristalliserade sig.

Å ena sidan menade vissa vänstertyckare att vi måste acceptera nätets centralisering. Plattformarna har skapat något som den stora massan älskar. En vänsterpolitik borde då inriktas på att reglera och beskatta Big Tech-företagen. Eller rentav socialisera dem; låta dem drivas i statlig regi. Vissa europeiska sossar drömde om att EU skulle etablera en ersättare till Facebook enligt Public service-modell.

Många vänsterhackers drev dock en närmast motsatt linje. De såg själva centraliseringen som problemets kärna. Spräng högkvarteren! Målet måste vara att hitta tillbaka till ett mer småskaligt, självstyrande och brokigt nät som inte är underkastat vare sig finansmarknaderna eller någon enskild stat. Alternativen byggdes men lyckades sällan locka fler än en liten klick av tekniskt kunniga.

Nu börjar ändå den senare alternativlinjen få mera vind i seglen. Plattformsepoken är inte över, men Big Tech är heller inte vad det varit. Inte lika amerikanskt, sedan kinesiska Tiktok seglade upp. Sedan Facebook för ett år sedan bytte namn till Meta har luften gått ur företagets börsvärde. Nu skälver Twitter och användare söker alternativ. Det är anmärkningsvärt att inget av Big Tech-företagen lyckas locka till sig emigranterna.