Jag har skrivit om Söderhavshövdingen Tuiavi från Samoa förut och om hans kloka tal till sitt folk som nedtecknades i början av 1900-talet. Tal där han efter att ha rest runt i Europa under nio månader beskrev den vite mannens förhållande till tiden, tingen, pengar, arbete och självaste livet. Och det är så lekande lätt att återkomma till honom när jag med mina grumliga ögon försöker reflektera över min samtid och det samhälle jag är så präglad av. Han ägde liksom en förmåga till fördomsfritt betraktande och det blir så befriande att se världen utifrån hans friska blick.
Ta bara orden ditt och mitt. Två väldigt vanliga ord i vår kultur. Det här är mitt och det där är ditt. Jag äger det här! Det här är mitt land, mina kläder, mina pengar, min bil och så vidare i all oändlighet. Och fan ta dig om du försöker ta något av det som är mitt! Möjligen kan jag ge bort det när jag har nyare och bättre saker som ersätter det gamla. Men inte förrän dess.
Det fascinerande med människorna på Samoa var att de hade samma ord för ditt och mitt, ordet lau. Och är det så i språket så är det förstås så i sinnet, i tänkandet. Är det så i sinnet så är det förstås så i handling.
Ägandet är en så självklar företeelse i vår del av världen att vi nog knappt kan tänka att det kan vara på ett annat sätt. Och den farsoten har spritt sig till snart alla människor och jorden dignar under tyngden av saker som ska ägas och skapas för att tillfredsställa vår lycka.
Och jag vet att jag är en del av detta maskineri. Men så flyger jag i mitt minne till en annan del av mitt liv. En tid som var som att leva i ett experiment, en liten söderhavsbubbla i ägandets tidevarv. Den så kallade kollektivtiden på slutet av 70-talet. Jag var ung och ännu rätt oförstörd, med en massa visioner och ideal. Vi köpte ett hus med 28 rum i Latorp. Utan el, avlopp eller rinnande vatten. Skaffade får och höns och sedan hästar till Bengas skogsarbete.
Vi hade gemensam ekonomi. Och då menar jag inte att vi la en pott pengar till matinköpen. Eller delade på ett kylskåp. Nej, vi la allt vi hade i den gemensamma kassan! Det spelade ingen roll om man jobbade del- eller heltid, var arbetslös eller studerade. Inga lån togs. Inte ens studielån. Alla fick plocka 500 kronor var i månaden för att spendera till resor och privata längtor, om man nu hade några sådana. Och vet du vad det bästa var med det där systemet? Jo, ditt eller mitt blev helt oväsentligt. Mycket märkligt faktiskt. Jag tänkte aldrig på pengar. Det fanns ingen snyltarkänsla. Jag var aldrig avundsjuk på någon annan. Jag fick det jag behövde. Jo, en gång minns jag att jag blev förvånad när jag såg min älsklingsjacka, en färggrann commedia del arte-variant, gå runt på stan på en annan människa. Min kollektivsambo hade lånat ut den till sin nya flickvän i ett sådant där självklart ditt är mitt-tänk.
Jag minns att jag tänkte att han hade kunnat fråga först. Den var ju ändå min och jag älskade den. Men okej, ett tag fick det gå, och sedan fick jag faktiskt tillbaka den. Avdramatiseringen av ägandet gjorde något viktigt med mig. Girigheten minskade. Sedan tog den säkert fart igen… för det här samhället är ju liksom byggt på ditt och mitt.
Och då tänker jag på att det är sorgligt vad vår välfärd har gjort med oss. Vi har blivit bortskämda. Och nu är det orden mitt land som gäller. Kanske skulle vi införa ordet lau här också. Att mitt land också är ditt land. Att ändra vårt sinne, vårt tänkande och därmed lyckas att ändra vårt sätt att handla.
