Eva Ahremalm: Ut på vägarna med tummen

Plötsligt kom den. Våren! Innerligt efterlängtad. Ljusblå skymning. Knastret under skorna mot asfalten. Fåglarnas skrän och kvitter. En disig doft. Allt blir nytt igen. Och vi är bara i början av det. Nu kommer vi inte undan. Nu måste vi åter tro och hoppas, skrev Gunnar Ekelöf – så sant så sant så sant. Det spirar i mig och jag kommer inte undan. Saven är på väg. Jag tillhör den skara som blir glad när våren kommer. Jag blir levande, en aning lekfull och känner mig till och med nästan ung. 

Och som start på den här våren har jag gått omkring och burit på en molande frihetslängtan. En längtan som viskar – gör dig fri från måsten och ska och borde. För det hägrar inte just nu att stå och gräva i landet och förkultivera trehundra tomater och grönsaker. Det drar inte heller i mig att måla och skura växthus och flytta jord och baxa stenar och vara duktig och skriva och ringa och marknadsföra sig och planera stora projekt och spela föreställningar och repetera och köra grejer och rensa undan och stuva om. Den kanske kommer tillbaka den där lusten att hålla på, fortare än en slängkyss. Men just nu är det något annat som drar. Den där nästan lekfulla delen av mig vill VARA FRI. Vill fara iväg. Vill ut på äventyr. Ett äventyr där det är vägen som är mödan värd. Där den mätta dagen är en dag av törst och där jag sover som bäst där jag sover blott en gång.