Varje gång tänker jag att jag borde göra något med dem. Men vad? Paj? Pannkakstårta? Smoothie? Sylt? Blåbärssylt är extremt gott. Men vet ni hur fort den möglar? Så fort man öppnar burken.
Jag tror inte att jag hittills i detta liv har lyckats göra slut på en burk blåbärssylt innan möglet tagit den. Och så hamnar blåbären i en ny låda, allt frostigare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Med det i bakhuvudet har jag följt den senaste veckans stora arbetsmarknadspolitiska diskussion i Sverige. Den som har handlat om vem som ska få plocka de svenska blåbären.
Jo, det är tyvärr sant. Det är där vi är nu.
En kort sammanfattning: Mikael Damberg, närings- och innovationsminister (S, inte släkt med mig) och LO:s Karl-Petter Thorwaldsson meddelade på DN Debatt sina avsikter att ändra lagen om arbetskraftsinvandring. Den nuvarande gör nämligen ingen skillnad på jobb och jobb. Alla arbeten är lika mycket värda, i lagens mening.
Det tycker inte Damberg och Thorwaldsson. Enligt dem kan "IT-ingenjörer" inte jämställas med "städare och bärplockare". Bär kan plockas av svenskar! Allra helst nyanlända. Entré: Moderaternas Elisabeth Svantesson, som genast drog det hela ännu längre till skogs. "Problemet är att vi inte har några krav på nyanlända och ungdomar att plocka bär. Vi har stora integrationsproblem. Tvinga då människor att plocka bär, och gör så att man inte får ersättning om man inte tar jobb som finns", sa hon till Sveriges Radio.
Den tilltro som politiker, i alla läger, sätter till bär är förbluffande. Men i sin iver att tukta unga och nyanlända glömmer de en sak. Hjortron är en sak, men vem ska äta alla dessa blåbär och lingon?
I dagsläget är en vanlig skattning att 95 procent av alla bär i skog och mark ruttnar bort. Jag är övertygad om att det är mycket mer än så; bara längs de högtrafikerade stigar jag själv går framstår siffran som låg. Men låt oss säga att fem procent plockas. Det är redan mer än nog.
"Rekordmycket blåbär i skogen (…) Men svensken bryr sig inte. Blåbär för omkring 15 miljarder kronor kan ruttna bort i svenska skogar i år", rapporterade Svenska Dagbladet i somras. Och inte bara svenskar. Thailändarna bryr sig inte heller. Sommaren 2016 var det betydligt färre, 3 300 personer mot i vanliga fall 4 000, som reste hit för att plocka bär. Orsaken: För låga bärpriser. Marknaden reglerar sig själv. Och den vill inte ha mer bär. Det är fullt i frysen.
Det måste sägas att Dambergs och Thorwaldssons förslag inte bara är dumt, utan direkt ohyfsat. Planen är att Sverige ska plocka russinen ur kakan, i form av högutbildad arbetskraft från andra länder.
Själva ska vi däremot, får man anta eftersom det inte kommenteras, obekymrat fortsätta exportera okvalificerade ungdomar för jobb som telefonförsäljare, au pairer och fiskrensare.
Lönedumpning och usla villkor är för Damberg och Thorwaldsson skäl att strypa arbetskraftsinvandringen. Men oseriösa arbetsgivare kommer man inte åt genom att förbjuda en viss grupp arbetare.
Resonemanget bottnar i en föreställning om att "de stjäl våra jobb", vars egentliga poäng är att så split mellan arbetssäljare, göra oss oroliga och lydiga. Det handlar bara om att bevaka det lilla man har, aldrig om att tänka större. Och det är alltså Mikael Damberg, vår innovationsminister, som talar.
Man kan önska att en gnutta av den nit som ägnas åt blåbärsplockningens vara i stället lades på frågan om vem som ska äta dem. "Superbär" saknas det ju inte efterfrågan på, globalt sett. Varför inte ge gojibär och granatäpplekärnor en match? Men det gör man inte genom att stänga gränsen.
