Krönika: Tv-surr med Elsa, 98, kändes så rätt

Jag började med att först kontakta Elsas dotter, checkade läget lite. Visst! Elsa, pigg och glad dam som diggar sportsändningar. Jag skulle hälsa på henne då och då som medmänniska. Att umgås mellan generationer är utvecklande, vi glömmer lätt det.

Då var det klart! Jag ringde upp Elsa och träff bestämdes.

Någon tipsade mej att köpa med en chokladask. Mot Östermalm och hälsa på Elsa! ”Riiing!” Dörren for opp med Elsas arm och hand hållandes i dörrhandtaget. Ut från Elsas borg strömmade hög volym från radio och tv. Vi satte oss i vardagsrummet och presenterade oss för varandra. Kollade på tv, eller lyssnade på tv, högt och fint.

Elsa visade mej sin fina radio, sina fotoalbum med mera. Jag gav henne ett visitkort och sade:

– Det är ganska liten text på visitkortet så jag kan texta telefonnumret. Elsa, har du inga glasögon?

– Glasögon? Nä, det har jag aldrig behövt! Jag är före detta elitidrottare förstås! Just det! Massa medaljer EM, VM, OS och veterantävlingar, sa Elsa och pekade på sin medaljvägg.

Vi gjorde ett syntest som Elsa vann med hästlängder! Elsa, 98 år, snabb med rollatorn, svischa dit, svischa hit, mellan hall, rum och kök. Timmen förflöt med kaffe, kakor, tv och radiosorl.

När jag HADE lämnat lägenheten uppstod en underbar glad känsla. Ja, det kändes så rätt det här. Tänk att man kan bli så glad och stark genom att sträcka ut en hand. Efter en vecka besökte jag Elsa igen. Kaffe, kakor, tv, radio. Surra hockey. Elsa sa nåt om Henke Lundqvist, hockeymålvakt.

Någon dag efter ringer dottern. Berättar att Elsa inte vill att jag kommer något mera.

Dottern säger att hennes mamma är rädd nu. Varför, frågar jag. Jo, den hemhjälp som kom igår, sade till mamma att hon inte ska öppna för okända. Han kan vara tjuv och hade kamera, fotar nog värdeföremål. Kan bli inbrott, hade hemtjänst förklarat för mamma.

Jag tar kontakt med Röda Korset, som beklagar sig och frågar mej hur jag mår. Mitt svar kom naturligt. Jag vet att många medborgare har förutfattade meningar om de som har levt/lever ett liv på gatan och i samhällsmarginalen. Det får man leva med.

När jag senast snackade med dottern erkände hon att hon hade googlat mej innan kontakt togs och hon tyckte att jag med mina livserfarenheter skulle bli bra för hennes åldrande mor. Dottern hade även tjänstgjort inom missbrukarvården.

Jag handskrev ett brev till Elsa. Rev brevet i kanterna och vek brevet efter gammal modell och postade. Men det brevet, det fick inte hemtjänsten veta något om.