Allting liksom hänger i luften. Som löv ungefär, i slutet av oktober. Går ner till brevlådan och skogens löv glesnar runtom mej, faller till marken, frusna, det är nästan så det klirrar, som av glas. Vaknar tidigt, nerifrån vägen hör man bilkaravanen in mot Stockholm dra igång genom minusgraderna. Mörkt på mornarna nu, en lång lysmask av bilstrålkastare kan jag ana bakom dom alltmer nakna asparna.
Fan vilken poetisk början, men jag tänker på det där med att allt hänger i luften och samtidigt som jag tänker det faller löven. Kanske är det samma med historien, vi går och tänker SNART FALLER ALLT, men det faller NU, fast vi inte märker det. Kanske är vi mitt uppe i ett krig ungefär som 1941 års människor, men vi ser det inte så, vi tror att människorna på stranden som fotar sej själva med sina mobiler bara är där på skoj. Flyktingskarorna som flydde österut genom Sovjet 1941 fotade inte sej själva med mobiler. Och dom hade trott på Stalins försäkringar att Röda armén skulle avskräcka Tyskland att anfalla.
Om det är nånting som blivit bättre sen dess är det att tron på auktoriteter har försvagats. Folk är faktiskt inte lika lättledda som dom var 1941. Tron på Magistern, Doktorn, Prästen, Imamen, Kungen och Kommissarien har fått sej en rejäl törn. Det är hoppfullt.
När jag var liten och uppförde mej konstigt tog mina föräldrar mej till en doktor. Jag kissade i sängen och ville inte gå till lekis. Doktorn sa till mina föräldrar att sluta tvångsklippa mej, han sa att Stefan upplever det som att ni klipper av honom en kroppsdel. Mina föräldrar lyssnade och lydde. Så blev jag långhårig. Jag tyckte det var bra sagt av doktorn när jag tänker på det nu. Det som stör mej är däremot att inte mina föräldrar kunde räkna ut det själva, jag slogs som för mitt liv där inne hos frisören i Farsta. Jag tror dom tyckte det var obehagligt, men pojken måste ju ha en vettig frisyr. Det här var typ 1967, ni vet, Summer of Love. Jag kanske hade sett långhåriga gossar i tunnelbanan, jag minns inte, allt jag minns är att jag tyckte det var skrämmande och extremt obehagligt att bli klippt.
Mina föräldrar gjorde som doktorn sa, och jag vet att jag på många sätt var ett barn som mina föräldrar stod väldigt frågande inför, skrämda och vilsna. Jag har ingen lust att slänga skit på dom för det, farsan är död och morsan väldigt gammal, och till slut så kokar saker och ting ner till att dom gjorde så gott dom kunde. Och vem är jag att döma? Jag är själv förälder och har väl inte alltid haft alla getter hemma. Men det stör mej detta med att vi är så jävla auktoritetsbundna. Fortfarande.
Är man till exempel ledande socialdemokrat så lyssnar man numera mer på nån hipp propagandist från Södermalm, jag pratar alltså om typ mediestrateger och kommunikatörer som gått nån utbildning i PR och reklam, propaganda som man sa. 1941.
Ja, dom lyssnar hellre på propagandisterna som gjort sina målgruppsanalyser och då blir det så där tokigt som att dom föreslår att det ska stå butlers i tunnelbanan och ta hand om folks tvätt. Så dom får ihop livspusslet. Vad jag är trött på nyspråket som fötts ur propagandisternas sönderutbildade hjärnor. Livspusslet faller som löv från träden och jag vill gå ut i skogen och bli nån slags Tumba-Tarzan och sluta tänka i ord, ord som livspussel och transparens, varumärke och hungriga lejon jagar bäst.
Tron på auktoriteter har börjat implodera, men samtidigt har modern propaganda lyckats klä ut sej till vår bäste vän och smyger upp vid vår sida på Facebook, smyger upp vid vår sida här i den höstliga skogen och här går jag som en annan liten rödluva och: ”hej, hej farmor!”
Jag vet till exempel inte hur jag skulle ha agerat om jag var en av dom där popstjärnorna som blev blåsta av Tambourine Studios. Känner ni till hela den där grejen med att The Hives är åtalade av Cardigans för att dom tror att The Hives har tagit deras stålar? Fast det egentligen handlar om att Tambourine Studios i mitten bollat stålar mellan olika konton och blåst bägge två?
Förresten det är väl en massa band som är blåsta. Det handlar om en jävla massa miljoner, och jag har aldrig bollat med såna summor. Men kanske jag också skulle lyssna på nån advokat som säjer åt mej att stämma dom andra banden i härvan om det handlade om så mycket pengar.
Jag tycker bara det låter så jävla sorgligt att man lyssnar på nån amerikansk advokat istället för att gå ihop och tillsammans kräva Tambourine Studios på stålar.
Istället blir alla triggade av sina advokater: Om DU stämmer DOM ANDRA (som också drabbats) så får du i alla fall din del.
Som en löpsedel av Expressen: Vad tjänar DU på den nya budgeten?
Fan, wow 1000 spänn mer i pluskan, i och för sej går inte tågen längre och barngrupperna på dagis är alldeles för stora för dom små livens mentala hälsa, men jag har en ny Iphone!!
Att folk går på den lätta. Ja, ja, löven faller här och jag hänger här i luften ”mellan två jobb” och funderar på vad den här tiden kommer att kallas för av våra barnbarn. Auktoritetstrons slutliga fall, förhoppningsvis.
